Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heliga Bir-
gittas pil-
grimsfärd.
hon följer Herakles i döden — men han ser ingen räddning ur denna
tragik, som bottnar i människornas innersta väsen.
Den offertanke, som bar Bröderna och Spåmannen, framträder också
i den sista av berättelserna i Sankt Göran och draken, i dialogen
Guds födelse. Här stiger den religiösa längtan, som fanns i Heiden-
stams för alla positiva religioner främmande sinne, upp i en brin-
nande låga. Då han diktade om den i Ensamhetens tankar var den
snarast en vemodig saknad, men här växer den till hänförelse för den
gud, som en gång skall lyfta människornas sinnen ur deras tomma
vardaglighet, och Främlingen — en ensling i sin tid liksom Hans
Alienus, vars namn han ju också bär — bestiger med höjda händer
bålet för att förbrinna i dess åt framtidens gud helgade offerlåga. Så
återkommer Heidenstam också här till det offer av allt jordiskt, som
kräves för att nå det verkligt stora.
Men från Sankt Göran och draken återvände han sedan till den
historiska diktningen i Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901) och i flera
av berättelserna i Skogen susar (1904). Birgittas bild stod levande
för honom sedan barndomen, då han lyssnat till Olshammartradi-
tionerna om henne. Säkert lockades han också av den pittoreska
kontrasten mellan den nordiska sierskan och renässansens Rom, liksom
han fröjdats av den bjärta motsatsen mellan de grå karolinerna och
Turkiets brokiga orientaler. Men framför allt drogs han till henne
av samma hårda, av pliktens och uppgiftens hänförelse fyllda storhet
i hennes väsen som också gripit honom hos Karl XII. Hänsyns-
löst går hon sin väg fram, offrande icke blott sin egen jordiska lycka
utan ock alla sina käras: »Heliga anda, hänryckningens anda, kom
och lys över min väg och lär mig att likna de män och kvinnor,
vilka jag nyss hörde sjunga med oss i höjden», ber hon i Örberga
kyrka. »Glödga mitt högmod i ångest, så att det kan omsmidas till
ditt ljungande svärd. Allt vill jag offra, allt fördraga. Låt mig mista
hem och vänner, låt mig mista gods och guld. Från nu vill jag vända
all min iver mot de andliga tingen.» Hennes fanatiska hänryckning
kan synas hemsk och förskräckande, men denna hårda storhet är 1
grunden blott ett yttre sken. Heidenstam har nu lärt sig att vörda
och beundra icke blott den starka viljan hos människorna utan ock
värmen, kärleken och ödmjukheten i deras sinnen. »Visste bara
människorna hur mycket häftigare jag längtar till deras hjärtan än de
till mitt!» utbrister Birgitta. Och då slutligen hennes verk segrat, da
medgången lyser över hennes bana och viljespänningen kan ge vika,
fylles hennes själ av ödmjukhet, av den ödmjukhet Heidenstam redan
under sin ungdoms trotsiga kamp i brevet till Topelius förklarade
3i6
:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
