Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ögonblickets njutning, sorglösheten, lättjan, kärlekens obegränsade
makt och rätt hyllades här i övermodiga, paradoxala, utmanande satser
inför en generation, som till lust och leda fått höra maningen att
lyssna till samvetets och moralens och sanningens stränga bud och
att tänka på det osjälviska arbetet i samhällets och framstegens tjänst.
Som en livsdrucken sångare trängde Heidenstam in i den svenska
litteraturen. Men lyssnade man noggrannare kunde man höra, att
denna livsglädje dock icke var så hel och suverän som den först
syntes, utan att hans rika stämningsliv svängde mellan den och en
annan, från den fjärran belägen pol. Många ställen vittna om att
skalden själv icke ägde den naiva, ursprungliga livsglädje dikterna
predikade. Bakom de ljusa, friska bilderna skymtar gång på gång
som en mörk skugga tanken, att denna skönhetens och glädjens värld
gick sin undergång till mötes. I dikten Damaskus segrar den moderna
tidens grova, penningdyrkande, praktiska ande över den stolta, vär-
diga, aristokratiska, kulturellt förfinade njutningslusten. Och den öster-
ländska avdelningen i Vallfart och vandringsår slutar med ett ve-
modigt avsked: »Olyckliga, tillintetgjorda Österland! Hos dig har
jag druckit hälsa, medan jag sett dig tvina bort. Landet, där den
antika världens livsglädje fann sin sista fristad, är skövlat. Det är
ett stenat land.» Till detta dödsdömda Österland knöts Heidenstam
av känslan att också hans egen barndoms glada, harmoniska lycko-
värld höll på att förintas av makter inom och utom honom själv.
Den Heidenstam, som i breven till Topelius talade om sin förtvivlan
över sig själv och sin storm- och trängtanstid och som i samtalen
med Strindberg utvecklade, hur han tillhörde en till undergång vigd
samhällsklass, kände sig icke som någon sagans lyckoprins. Det är
betecknande att Topelius, som fått blicka in i hans själ, i ett brev
till Snoilsky kallar författaren till Vallfart och vandringsår »en ruggande
pessimist». Några gånger bekänner han också alldeles öppet hur
fjärran från honom själv de sorglösa Aladdingestalterna voro. Den
turkiska ståthållardottern Ildis säger åt bokskrivaren, som just —■ lik’
som Heidenstam själv — i vers tolkat Österlandets själ: »Efter du
är bokskrivare är det din lycka att vara olycklig. Efter du är nog
olycklig att plocka sönder vart intryck, berövar du ditt liv all glädje?*
Och då han berättat, hur den late Umballa genast finner Moguls
kungaring, som Hafed med möda och arbete sökt i dagar och nätter,
tillägger han:
Att Hafed lämnat söner
vet jag, som ung till år,
i dag i bibeln lägger
mitt första gråa hår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
