Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilka samma känsla tar sig uttryck; man kan också erinra om novellen Bruks-
herrn (1893) med dess utbrott: »Olsson talar om arbete, sade han. Gott! Tidens
mål är arbete, och arbetets mål är pengar, och pengarnas mål är att åter utveckla
arbetet. Gott! Har någonsin världen hört en armare och uslare filosofi uttutas
som ett århundrades lösen! Vaba? Fy tusan plåtar! Det är min fåfänga, att
Jag inte duger för Olssons tid.»
Starkare och öppnare visar han emellertid sorgen över att känna sig utestängd
från sitt land. Då han 1881 för Topelius talade om att han knappast mer skulle
beträda sin fosterjord, tillade han: »Endast i minnet och, om jag kan, i sånger
vill jag och får jag minnas en junidag under furors sus. Make finnes dock ingen-
städes på jorden!» Den hemliga resan till Olshammar 1883 var ett bevis på hur
fosterjorden drog honom till sig. I gripande tonfall ljuder denna längtan i »Jag
längtar hem sen åtta långa år». I San Remo diktar han i januari 1887 Kosmo-
politen med dess hymn till »det vita landet». »Från andras mun lär jag känna
det», skriver han där; »den dömer bittert». Det är säkerligen Strindbergs dom
ban tänker på. Men den kan icke döda hans längtan. Hur stark denna längtan
varit ser man av hans verk. Gång på gång återkommer han till landsflyktiga
Sestalter: Gustav IV Adolf (i Från Col di Tenda till Blocksberg), drottning Kri-
stina, Karl XII, Fångarna i Tobolsk, Birgitta.
Ett par månader efter det han diktat sina strofer om »det vita landet» vände
an hem till sin fader, som låg dödssjuk i Stockholm. En dag i juni 1887 fann
’an honom död; han hade själv förekommit sjukdomen. Enligt hans önskan
randes hans döda kropp, och Heidenstam strödde ut askan över Vättern. Sedan
osatte Heidenstam sig på Olshammar. »När Hans Alienus hade bränt sin
faders lik, breddes ensligheten åter omkring honom med sin saknad och sin stor-
b” I denna enslighet, utan beröring med samtidens litterära Sverige, »på en
gammal herrgård, som jag fordom sett befolkad av anförvanter, vilka nu ligga i
Jorden, och där råttorna nu springa i de tomma rummen», redigerade han sin
rsta diktsamling, Vallfart och vandringsår, av dikter, som skapats under de
gångna åren i främmande land.
Tanken att bli författare hade länge funnits hos honom. Sina första dikter Ungdoms-
<rev han som barn — den äldsta han minnes är en lång episk dikt om Barto- diktning.
mematten från hans tionde eller elfte år. Och diktningen fyllde vid sidan av
Målningen hans ungdom. Om denna ungdomspoesi veta vi dock ganska litet —
uvudsak blott vad Ruben G:son Berg meddelat därom i sin bok Före Vallfart
°ch vandringsår och vad Heidenstams korrespondens med Topelius ger vid
oanden.
Kort före giftermålet, som vållade brytningen med hemmet, anhöll Heidenstam
ett brev från Olshammar om att få sända Topelius en samling dikter i manu-
*Pt för att få ett omdöme om dem: »jag har under de sista åren med brin-
oande förkärlek ägnat mig åt diktning», skrev han där. Denna samling, som blev
vsänd först i början av följande år, innehöll både lyriska och episka dikter. To-
. lus inledde sitt svar med de ord, som inneburo Heidenstams högtidliga invig-
till diktare: »Kalla mig vad du vill — jag säger du: jag har att vänta en
osbroder. Jag har funnit de gryende hjärtbladen av en verklig skald.» Slut-
esultatet av sin granskning sammanfattade Topelius sålunda: »Dina små lyriska
ick S’"1 äf0 (äga?) gåvor, som stämpla skalden. Du är lyriker — icke epiker —
annu.» Följande sommar sände Heidenstam Topelius en ny samling, Orgel-
order, med vilken det var hans avsikt att tävla i Svenska Akademien. Den
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
