Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismen i Finland — K. A: tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dittills identifierats med Bonden Paavo eller med Topelius’ ungefär
mycket idealiserade finnar. Tavaststjerna är icke den allra förste,
upptäcker dem: hos de finska författarna Minna Canth och Ju-
Aho finner man besläktade gestalter. Men Tavaststjerna har
eller stolthet icke kommit i gunst, aldrig
hela världen kunnat konstatera. Det är
tillfogar sina närmaste, när man går sin
Hur mycket större blir den ej i en liten
Tavaststjerna hade gått
forne elegante gardesofficeren, numera godsägaren kapten Thoreld,
som bakom sin lätt cyniska ton döljer en bitter känsla av att höra
till de evigt ensammes släkte. Hur nära Tavaststjerna stått denna
sin skapelse, som dock icke på något sätt är ett direkt självporträtt
utan en objektivt utförd figur, märker man kanske tydligast på några
rader, som uppenbarligen återge den bittra visdom författaren själv
trodde sig ha hämtat ur livet: »Han visste icke att en person, som
isolerar sig eller går sina egna vägar, även inom det stora samhället
alltid blir betraktad med skeva ögon och att endast den, som låter
sina dygder vägas och förstås av en och var, kan räkna på medhåll,
medan den, som av blyghet
har några goda sidor, som
en förolämpning, som man
egen väg deras lov förutan,
kamratkrets med disciplin och tradition!»
sina egna vägar utanför språkpartier och korrekta Helsingforskretsar,
han hade trotsigt vägrat att krypa in i något av de vanliga borger-
liga samhällsfacken, och därför kände han sig utstött och hatad. Fru
von Blumes godhet, som offrar sig för de hungrandes skaror, fick
åter sin värme av minnet av Tavaststjernas mor. Bland folket fram-
träda de två mot varandra kontrasterande österbottningarna: den svart-
muskige, långe, fyndige, energiske, hänsynslöse Kalle Pihl och den
inbundne, trögt fattande, grubblande, långsinte Lehtimaa. Det var
två typer, som först denna generation, den naturalistiska verklighets-
iakttagelsens kritiska generation kunde urskilja i det finska folket,
som
lika
som
hani
tecknat dem med en säkerhet, som visar hur skarpt han iakttagit den
finska allmogen under sina långa vistelser i det finska inlandet. Se-
nare ha dessa folktyper gjort sig gällande i vår historia och verifierat
Tavaststjernas folkpsykologiska blick. Ur Kalle Pihls ätt framging°>
som Bernhard Estlander påpekat, det röda upprorets ledare, medan
bland massorna befunno sig otaliga män av Lehtimaas art — Runaf
Schildts Aapo och Sillanpääs Jussi i Det fromma eländet visa påtag"
liga likheter med honom. Men om Tavaststjerna sålunda bryter med de
äldre generationernas traditionella idealisering av det finska folket, sa
varsnar man dock mångenstädes hans kärlek till det, starkast i de ord,
med vilka kapten Thoreld vid fru von Blumes grav talar om sitt hopp
att alla dessa skaror, som sökt sig fram till det stora järnvägsbygget
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
