- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 7. Den nya tiden (1870-1914) /
189

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anteckningar i Elsa Finne visa oss upphovet: i förtvivlan över att
Brandes plågat henne med berättelser om sina kärleksäventyr har hon
fantiserat om att skjuta ned honom. Där finnes motsatsen mellan de
stora känslornas och de små sensationernas människor, där finnes
övertygelsen om att döden är den enda möjliga upplösningen på ett
förhållande mellan människor av de två arterna, där finnes slutligen
den starka förnimmelse av att viljelöst föras fram av ett
oemotståndligt öde som vid denna tid behärskar henne. »Livet får göra med
mig vad det vill», skrev hon en gång. »Jag är som en druvklase i
en stor hand — livets varma, starka hand — och den handen håller
mig uppe i solen ett ögonblick.» I Livsleda drömmer hon om att
det kanske kunde finnas en räddning för henne ur självmordet — den
skulle ligga i den stilla, varma kärleken till ett barn, som höll av
henne. En besläktad tanke kommer fram i det lilla skådespelet
Romeos Julia, skrivet under någon stund i hennes sista år då hoppet att
kunna leva flammat upp. Där har en stor skådespelerska efter en
lidelse för en ovärdig, hänsynslös man funnit lycka i en kärlek byggd
på tillgivenhet och förtroende. Men för Ernst Ahlgren fanns icke en
sådan utväg. Hennes väg förde obönhörligt mot döden. Den
bergtagna ger hennes öde sådant det verkligen blev: kvinnan från den
svenska småstaden som ute i storstadens fria liv möter geniet och
ger sig hän åt den store, hänsynslöse konstnären, som åter stöter
bort henne, in i den mörka, stumma döden. I dessa verk har en
pinad, plågad, förtvivlad människa av stora mått helt och omedelbart
förmått ge uttryck åt sitt innersta. —

Karakteristik.



Ernst Ahlgrens väsen stod i många hänseenden i ypperlig
överensstämmelse med hennes tid. Hennes världsåskådning var i sina
huvuddrag också tidens, fastän hon icke teoretiskt framlägger den i
sina verk. Men det framgår tydligt att religionen åtminstone under
hennes senare år icke spelade någon roll för henne och att hon till
sin övertygelse var en agnostiker, som varken trodde på en gud eller
på odödlighet. De allmänna problem, som upptaga henne, äro också
sådana som tiden ivrigast sysselsatte sig med — äktenskapet och
kvinnans uppfostran. Men hennes diktning blir icke i någon mer
utpräglad mening tendensdiktning. Hon gestaltar icke medvetet sina
motiv så att de skola ge en viss lärdom, men hennes livsuppfattning
framträder ändå med naturnödvändighet i dem. Hon har åtminstone
i huvudsak alldeles rätt i den förklaring hon en gång avgav: »Mina
åsikter äro den grundval på vilken jag bygger mitt liv, de ligga djupt,
de ligga för min egen räkning; de äro icke ordnade efter filosofiska
system, de äro huggna och formade efter min natur och karaktär,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free