Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hösten gav hon ut en ny novellsamling Folkliv och småberättelser, som innehöll
några folklivsskildringar och dessutom de två starkt personliga novellerna Herr
Tobiasson och Förbrytarblod. Denna gång skrev Georg Brandes en mycket
berömmande recension. Hösten och vintern vistades hon mest i Köpenhamn. »Hin
håle», självmordstanken, ansatte henne ständigt: hon var förtvivlad över sina
ekonomiska förhållanden, ty kunde hon icke förtjäna sitt uppehälle med författarskap
måste hon återvända till det ohyggliga Hörby, hon misströstade om sin diktning,
och hon var övertygad om att Brandes numera föraktade henne.
Det starkaste motivet var otvivelaktigt hennes förtvivlan över att Brandes
tydligt visade henne, att han icke älskade henne. Det finnes bland hennes
efterlämnade papper ett underbart litet prosapoem till denna kärlek:
»Jag vill inte gråta.
Men där håller jag honom i min öppna hand — min döda lilla sparv. Vi
skola icke låta honom ligga på marken i regn och sol, att ruttna och stinka så
att vi måste vämjas vid honom, stackars lilla kryp! Nej, låt oss begrava honom
nu, medan han nästan känns varm, låt oss begrava honom tillsammans, i sämja,
vi två; hålla vårt liktal och gå bort, var och en till sitt.
Hur slappt hans huvud vilar i min hand! — hjälplöst hängande ned, om det
inte har stöd — detta fina, gråbruna huvud! Hjärtat är stilla och hans ögon
täckas av vitgrå hinnor, som aldrig mer skola draga sig tillbaka för att visa
trohjärtade ögon. Han har varit vårt sällskap ett år — knappt ett år: en sommar,
eller några korta dagar mellan regn och skurar. Dig var han ett tidsfördriv och
mig blev han till den käraste vän; mitt var kallet att giva honom föda och vård,
men du var en pojke med en pojkes olater och påhitt och med samma rätt över
honom som jag, därför har du pinat honom till döds. Med sårande ord har du
stungit i hans kropp, och det finns ingen fläck, där du ej borrat en udd; han har
du givit som långsamt gift, och när han blev tyst, då klagade du över att han
hängde med sina vingar och icke kunde kvittra.
Jag visste att han skulle dö, och det sved i mitt hjärta, men jag önskade att
han icke skulle lida, därför visste jag att det var det bästa, när du kastade
honom bort att ligga och flämta sina sista andetag i höstens första, blåsiga frostnatt.
Gräv graven där mellan halvvissna stänglar och tovig grönska; gräv djupt, att
mgen nosande hund kan krafsa honom upp; gräv djupt i jorden så att gräset kan
gro och ingen vet var han ligger; gräv långsamt, att jag får betrakta detta lilla
huvud, som var mig så kärt; låt mig stryka med mitt finger ännu över detta
mjuka bröst med sina lena fjädrar, där det klappade förr ett hjärta.
Så kallt det känns! — — — Nej, gräv fort, att inte dödens stelhet isar mig in
i själen; gräv fort, ty solen sjunker och det drager en kylande kvällsvind genom
nakna trän.
Han är död och ingen ömhet kan göra honom varm igen — min sårade,
sargade kärlek, som frös till döds.»
Lundegård vaktade henne i Köpenhamn »som ett sjukt djur», säger hon själv,
för att förmå henne att avstå från sitt uppsåt att dö. Den 8 januari antecknar
hon i sin dagbok: »Den natten försökte jag och misslyckades.» Så får livet
litet makt över henne igen, arbetet rycker upp henne, och ett stipendium av Svenska
akademien — det enda den på långa tider gav åt någon av det unga Sveriges
författare — gör det möjligt för henne att åter resa till Paris. I juli är hon
tillbaka i Köpenhamn, »svart i själen och förtvivlad». Natten mellan den 21 och
22 juli 1888 tog hon där sitt liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
