Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het därför att han är bunden av kärleken, som trots allt lever kvar
hos honom, och därför att hans nerver ge vika. Det är Strindbergs
syn på sig själv i förhållandet till hustrun. Denna gång har han för-
mått ge ämnet en storslagen utformning. Av antikens skådespel,
närmast Aiskhylos’, har han lärt sig sammanträngning, förtätning, en-
hetlighet. Och Shaksperes Othello har givit honom en förebild för
den psykologiska insnärjningskonst, genom vilken Laura slutligen
driver sin man till vansinne och död.
Hösten 1887 kom han till Danmark, där Fadren då uppfördes.
Det blev en upprivande tid med penningnöd, äktenskapliga gräl och
försoningar, brytningar med vänner, misstankar och förhoppningar.
Där skrev han på hösten och vintern En dåres försvarstal och på våren
och försommaren Skärkarlsliv. Men hans konstnärliga intresse var nu
helt och hållet riktat på dramatiken. Han hade sänt Fadren på
franska till Zola, som i ett svarsbrev givit honom mycket erkännande,
och Antoine, som just grundat sin naturalistiska modernistteater Théâtre
Libre, antog stycket till spelning. Nu såg Strindberg en chans för sig
att förverkliga sin dröm om en epokgörande insats i den europeiska
litteraturen: han skulle skapa det naturalistiska drama som Zola och
andra fåfängt sökt giva liv åt. Då han i augusti 1888 sände sitt
nya skådespel Fröken Julie till Bonnier, skrev han självmedvetet:
»Härmed tar jag mig friheten att hembjuda Svenska Dramatikens
första naturalistiska sorgespel, och jag ber Er icke lättsinnigt rata
det, att Ni sedan må ångra Er, ty såsom tysken säger: Ceci datera
= detta stycke kommer att noteras i annalerna.» Bonnier tog icke stycket,
men tiden har visat att Strindberg hade rätt. Dramat om greve-
dottern, som en midsommarnatt blir betjäntens älskarinna och sedan
tar sitt liv, har fortfarande sin verkningskraft kvar, långt efter det
den tidsriktning det tillhör bleknat bort. Det är format efter natura-
listiska principer, som skulle skapa verklighetsillusion : ingen spän-
nande intrig i gammal mening, tidens och rummets enhet så strängt
iakttagna, att ridån alls icke behöver gå ned, utan hela stycket spelas
i grevens kök, och den tid dess handling upptager är lika med den
det tar att se stycket. I denna koncentration låg det något som
ypperligt lämpade sig för Strindbergs begåvning, som var inriktad
på det intensiva och impulsiva, men icke på någon beräknande en-
hetlig komposition med utdragna linjer. Men det synes också både
av själva stycket och av förordet att han tagit intryck icke blott av
den egentliga naturalismen utan även av den psykologiskt analys6"
rande riktning som vid mitten av 1880-talet främst genom Bourget 1
litteraturen och Ribot i vetenskapen trädde fram som naturalismen5
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
