Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
li
jtE’-*-’4 1 1
egentliga innehållet är nog så modernt: Strindbergs egna idéer och
upplevelser. Hans samhällssyn präglas främst av samma rousseau-
anska naturdyrkan, som framträtt också i hans Svenska folket. 1 no-
vellen Utveckling riktar sig tendensen mot den onyttiga överklass-
bildningen, som gör människorna odugliga för det praktiska livet. I
Pål och Per prisas bonden, som producerar nyttiga ting, på den en-
dast konsumerande stadsbons bekostnad. I Beskyddare och i På gott
och ont vänder han sig mot samhällets envisa, dåraktiga konserva-
tism. Men alltid återfinner man Strindberg själv i berättelserna. Ge-
sällen Bosse, som funnit på en ny form för tennkannorna, får icke sälja
dem i Sverige —1 liksom Strindberg icke fick Mäster Olof, det nya
dramats förstling, uppförd. Adelsynglingen Sten Ulffot har ingen an-
vändning för sin fina bildning, liksom Strindberg hade funnit att stu-
dentexamen icke hjälpte honom till något bröd i livet. Kristian i En
ovälkommen, som i hemmet röner blott ovänlighet, återspeglar Strind-
bergs barndomserfarenheter. Bakom dessa berättelser låg därför i
grunden samma idéer och samma radikala samhällskritik, som fram-
trätt i Röda rummet och i Det nya riket. Men denna gång brydde sig
kritiken icke om de revolutionära elementen, som nödtorftigt skyldes
av att allt var förlagt till gångna tider, utan fäste sig blott vid de
konstnärliga förtjänsterna, vid den livliga, åskådliga berättelsen och
vid de vackra naturskildringarna. Strindberg var emellertid inte rik-
tigt nöjd med berömmet, som ignorerade tendensen: »Man tog de
granna papperna, men fluggiftet tog man ej. Det blev poesi.»
Dikter. Hösten 1883 utgav han ett häfte Dikter. Att han kunde skriva
vers hade han till sin överraskning upptäckt vid samma tid, då han
skrev sina allra första skådespel, och denna färdighet hade han sedan
ibland utövat, dock utan större intensitet. Den sista avdelningen 1
dikthäftet innehåller några prov på hans ungdomsdiktning, som visar
hans försök att efterbilda bl. a. Runeberg och B. E. Malmström; en
annan avdelning innehåller intryck från en kort resa till Paris Strind-
berg gjorde 1876, iklädda en form som muntert imiterar Heines Nord-
see-dikter; och i en tredje avdelning finner man flera vackra kär-
leksdikter till hans hustru. Men den centrala avdelningen är dock
den första, som kallas Sårfeber; såren han fått under sina strider och
i synnerhet efter Det nya riket svida än, men han fortsätter sin re-
volutionära kritik, han diktar om Loke, som smädar tidsgudarna,
han diktar om Esplanadsystemet, som river de gamla kåkarna för att
man skall få luft och ljus, han driver med de stora minnesfesterna,
närmast med Liitzenminnets firande 1882, och han hugger än en gång
in på sina gamla fiender Wirsén, Edv. Bäckström och andra. I för’
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
