Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilken han en gång trott sig finna ett tillfredsställande uttryck för sin kristna tro,
°ch denna kris blev för honom så mycket plågsammare som han icke nändes för
den gamle Boström uppenbara avfallet. Den filosofiska idealismen hade fört Wik-
ner till den ståndpunkt, som han kallar panteistisk, där Gud och Kristus icke
mer för honom klart framträdde som personligheter; det sista uttrycket för denna
ståndpunkt var avhandlingen Naturens förbannelse, skriven våren 1866. Sedan
avlägsnar han sig från alla filosofiska system för att söka Gud och Kristus i Nya
d estamentet, ehuru han ständigt bevarar övertygelsen att det sanna filosofiska tän-
kandet och den kristna tron måste stå i överensstämmelse med varandra. Han
står emellertid nu fri gentemot kyrkans lära och alla dogmer och inskärper att
tron måste vara helt personligt tillägnad ur Bibeln: »Vad som där är mänskligt
°ch vad som är gudomligt, det får varje människa för sig avgöra inför Gud som
ransakar hjärtan.» Vägen mot ett allt personligare förhållande till Gud och Kris-
tus ledde honom fram till en ny kris 1883, då han sökte frigöra sig från de sista
resterna av den platonsk-boströmska föreställningen om en oföränderlig, evig, tidlös
Gud och i stället ansåg sig också på filosofisk väg ha nått fram till den levande
Gud hans hjärta törstat efter. I stället för Boströms och Platos orörliga, oför-
änderliga idévärld tänker han sig nu en världsförklaring, som erinrar honom själv
°m Leibniz’ lära om ett system av ursprungliga krafter. Sålunda har han till
slut brutit sig ut ur den platonska idealismens värld. Men detta sitt slutliga
system hann han aldrig helt utforma.
Efter sitt avfall från boströmianismen var Wikner illa anskriven i de filosofiska
universitetskretsarna och ansågs icke heller kyrkligt rättrogen, varför hans utsikter
att nå fram till en professur tedde sig mycket mörka, hur mycket studenterna än
beundrade honom. Han fick nöta ut sina krafter som skollärare, tills han 1884
på ungdomsvännen Dietrichsons initiativ kallades till en filosofisk professur i Kristia-
nia. Några år senare öppnade sig för honom utsikter att överflytta till en pro-
fessur i Uppsala, men innan frågan avgjorts dog han 1888.
Det fanns i Wikners natur en brinnande intensitet, ett Brand-artat krav på
allt eller intet, som främst tog sig uttryck i den hans hela liv genomgående strä-
van att helt genomträngas av kärleken till Kristus, som för honom var det reli-
giösa livets kärnpunkt. Men den framträdde också i hans förhållande till män-
niskorna, i synnerhet i förhållandet till hans vänner. En av hans forna elever
bar sagt att någonting av antikens gossekärlek i dess allra ädlaste och renaste
form bodde på djupet av Wikners själ, och i breven till hans vänner under ung-
domsåren ser man tydligt denna vänskapspassion. Den blir hos honom så stark
att han känner den som en förbrytelse mot Kristus, som ensam borde fylla hans
sJal, och i sitt stränga krav på helhet bryter han då med dessa vänner, som fått
alltför mycket av hans kärlek — sådana häftiga vänskapskriser upprepas flera
gånger i hans liv.
Bland dessa av honom dyrkade vänner var Ernst Björck, och sannolikt var
det han, som införde Wikner i Namnlösa sällskapet. Wikner framträdde i Is-
blomman (under signaturen Fridolf) och i Sånger och berättelser 1863 med några
dikter, i vilka främst hans religiösa längtan fick uttryck. Men han insåg snart,
a(t skaldekonsten icke var hans rätta bana och upphörde med att dikta. Mer be-
tydande är hans skönlitterära prosaförfattarskap. Till detta inspirerades han i
Örjan väsentligen av Den siste athenaren. De flesta av hans berättelser äro för-
lagda till antiken och behandla liksom Rydbergs verk vanligen dess sista tider
°ch brytningen mellan platonismen och kristendomen. I Filosofen på Akropolis
5 30575, Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. VII.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
