Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wirséns
dikter.
Det fanns hos Wirsén som kritiker mycket litet av glädjen att upptäcka nya
skönhetsvärden eller teckna och analysera nya författarindividualiteter. Han var
som kritiker domaren, som fäller domslut enligt de estetiska lagar han funnit ut-
tryckta i de stora estetikernas, främst Vischers, verk, och ännu mer än den este-
tiske domaren kämpen, som går till strid för sina heliga moraliska och religiösa
ideal. Hans ärliga tro att kämpa för rättens och skönhetens sak kan icke ifråga-
sättas, men onekligen saknade han smidighet, förmåga att sätta sig in i världs-
åskådningar, som avveko från hans egen, känslighet för det värdefulla i sådant
som icke rymdes inom hans egen övertygelses ram. Och hans ton blev ut-
manande och hård så snart han mötte något verk, vars tendens han icke kunde
gilla. Hans motståndare använde naturligtvis mot honom samma skoningslösa
ton, förklarligt nog då Wirsén som kritiker i två tidningar och som Svenska aka-
demiens sekreterare satt inne med maktmedel, som även rent ekonomiskt vållade
de unga författarna mycket förfång. Dessa angrepp plågade emellertid Wirsén
djupt som synes av många av hans dikter. Något positivt inflytande på den litte-
rära utvecklingen fick hans kritik icke. Naturalismens övervinnande skedde alldeles
oberoende av hans kamp, och då sedan nittiotalet framträdde med sina nya ideal,
stod Wirsén nästan lika oförstående gentemot dem som emot åttiotalets. Visser-
ligen uppskattade han Karlfeldt och Hallström, men mot Heidenstam, Levertin
och Selma Lagerlöf förblev han alldeles avvisande. Hela hans kamp var steril
och hopplös. Han hade också tydligen själv en känsla av detta. Gång på gång
återkommer han till tanken att världsundergången eller åtminstone en kultur-
periods undergång närmar sig: »Om ock långa, långa tidsskeden skola föregå
tillkommelsen av det rike, på vilket tron bidar, så tränger sig dock över oss en
känsla att vi stå vid tröskeln av stora tilldragelser. Och vi som skriva, vi skriva
alla i den börjande solnedgången av en kulturperiod.» Därmed avslutar han sin
recension av Luthardts apologetiska skrift De moderna världsåsikterna och deras
praktiska konsekvenser, varmed han karakteristiskt nog inledde sin litteratur-
kritikerbana i Post- och Inrikes Tidningar. Ur sin synpunkt hade han otvivelaktigt
rätt; de idéer han kämpade så ihärdigt och principfast för ha åtminstone i den
form, som för honom var deras enda riktiga dräkt, dukat under utan att någon
återuppståndelse synes möjlig. Hans egen känsla av detta gör honom till en i
viss mån tragisk person.
Wirséns diktning kom att skymmas undan av dammet som virvlade upp kring
hans kritik. Han var ändå en skald, fastän icke någon stor skald. Hans verk-
samhet som stridande kritiker hindrade hans diktning, men hans hjärta hängde
dock fast vid den.
Hans första dikter i Isblomman — under signaturen Kuno — visa honom främst som
Heinebeundraren, påverkad både av dennes frihetsdyrkan och av dennes speciella
romantiska tonfall. Men man finner också en alldeles Atterbomsk dikt i Sångarens
klagan, där han vänder sig till Spinarosa med sitt hjärtas ve. I de nio signaturernas
kalender två år senare ha de rent romantiska tonfallen blivit djupare och fylligare:
Jag gläntar på porten till himmelens hus
och hoppas att skåda dess glans till det sista;
odödliga bilder i strålande ljus
jag ser bakom slöjan, som lovar att brista.
Ja, himmelens himmel och livets liv
jag kan ej förstå —
men anar ändå.
(Aning.)
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
