Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
får här en ny betydelse. Ur sin ungdoms älsklingsskald Stagnelius
och ur de paulinska skrifterna, med vilka han träget sysselsatt sig
under sina religionshistoriska studier, upptar han — som Böök visat —
tanken om »kreaturens suckan», om hur naturen genom människans
utveckling till renhet och frihet skall förlossas ur de bojor, i vilka
den ligger bunden. Det idealrike, som hägrar för hans syn, har
emellertid en dubbel betydelse: det är dels ett metafysiskt rike,
idéernas rena värld med vilken människan och naturen en gång skall
återförenas, och dels ett jordiskt frihetsrike, liberalismens ideala
samhälle. I slutstrofens begynnelserad fastslår skalden den grund, på
vilken hela hans uppfattning vilar: »Ty i människans ande ha tingen
sin lag.» »Det är den filosofiska idealismens grundprincip, som
uttalas i de enkla och sköna orden» (Böök); Rydberg har formulerat
den under intryck av Boströms filosofi, antingen direkt eller genom
förmedling av Wikner.
I Drömliv sväller Rydbergs romantiska ton fyllig och djup. Men
dikten visar hur Rydberg söker försoning mellan romantikens tidlösa
mystik och liberalismens övertygelse om en utveckling i tiden mot
ljusa lyckoland.
Den optimistiska harmoni Rydberg här nått sprängdes emellertid
åter sönder, då han under studiet av de nya
naturvetenskapligt-filosofiska världsuppfattningarna greps av osäkerhet om idealismens
hållbarhet. Den flygande holländaren, skriven ett par månader senare,
ger uttryck åt dessa tvivel. Både havspoesien och den jäktande oron
förbinda den med ungdomsdikten Korsaren, men denna oro springer
nu fram ur djupare skikt i själslivet. Holländaren blir, som Rydberg
själv understrukit, »en bild av den oroligt jäktande mänskligheten»,
som fåfängt söker något annat mål än den i fantasien hägrande
Fågel Fenix’ ö, och hans ord: »Ty, tro mig, leva det är svårt, men
gott det är att dö» återgiva Rydbergs egen förtvivlan under denna
period. Själv biktar han detta i ett brev: »Det är ett patologiskt
alster med rottrådar i en längtan, som kanske envar gör bäst i att
hålla stum inom egen barm.»
Skalden övervann emellertid denna gång snart sin ångest. Det
följande året, 1877, ser två av hans största dikter födas.
Den ena är Prometeus och Ahasverus. Den yttre ramen har han
åter hämtat från antiken, men denna gång icke från senantiken, till
vilken han annars så starkt drogs, utan från den ursprungliga, stora
hellenska antiken; det är Aiskhylos’ Prometeusdrama, som givit
honom situationens konturer. Men samtidigt har hans
Prometeusgestalt fått färg av den frihetstrotsande titanen i Shelleys Prometheus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
