- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 7. Den nya tiden (1870-1914) /
27

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sitt eget jag och ger sin dikt en klassisk, allmänmänsklig prägel, så
hindrar det icke, att man där även tydligt nog förnimmer hans
egen ångest och hans egna förhoppningar, hans tvivel och hans
trosvisshet och hans krav på sin vilja.

Flera av dessa dikter upptaga äldre motiv, men Rydberg ger dem
nu en innebörd och en form, som motsvara hans nya
utvecklingsståndpunkt. Då han av ungdomsdikten Korsaren skapar Oro, fogar
han till de jäsningsämnen, som fyllde den ursprungliga dikten, i en
ny strof den Faustska evigt otillfredsställda oändlighetslängtan. Och
I klostercellen far nu en helgjutenhet som den i sin ursprungliga form
icke ägde.

De två dikterna Skogsrået och Snöfrid äro båda koncipierade före
den italienska resan och ha ett visst inre samband. I den förra
berättas, hur Björn, »en stark och fager sven», snärjes av huldrorna,
så att han glömmer människorna och handlingens värld. Diktens
närmaste ursprung synes, som O. Wieselgren framhållit, ligga i de
självförebråelser Rydberg kände över sin kärlek till en caféflicka i
Göteborg under 1860-talets förra del, självförebråelser som skärptes
av att han i denna kärlek såg en orsak till att Fanny Bäck icke blivit
hans hustru. Men samtidigt uttrycker dikten även Rydbergs dom
över den passivitet, som ofta bemäktigade sig honom och dövade
hans viljekraft. I Snöfrid åter leder huldran, denna gång en
personifikation av det ädla och starka i människosinnet, Gunnar förbi de
frestelser naturmakterna utom och inom människan locka honom med;
hon förkunnar för honom en sträng, viljekraftig, heroisk etisk lära helt
i Kants hårda anda:

Väljer du mig, då
väljer du stormen.
Ty de hårda
hjältelivets
runor lyda:
svärd mot snöda
jättar draga,
modigt blöda
för de svaga,
glad försaka,
aldrig klaga,
strida hopplös strid
och namnlös dö.


Det är en strid, som icke har över sig något av äventyrets muntra
glans, det är dens strid, som icke har stridsmannens lynne, utan
griper till vapen blott för att plikten bjuder, utan tro på egen seger:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free