Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att icke längesen ditt mod dig svek
och du förtvivlad ur din verkstad vek
från denna evigt samma grymma lek!
Här bär förgängelsevemodet ännu en allmän metafysisk form. I
Vattenplask får besvikelsen en helt annan, konkret gestaltning:
Vi ana furstar,
där barn vi blicke,
men vuxna kungar
vi finna icke.
I Lyss till granen vid din moders hydda träda barndomsminnena
första gången fram i dikt, men också deras ljuvhet fylles av samma
tunga vemod. Ett mörkare uttryck tar sig svårmodet i de två små
stroferna Svårmodets son och Drömmaren; ursprungligen tillhörde de
båda ett och samma poem, vars första strof lydde:
Främling är hans kärlek. Med stumma läppar,
höljd i sorgens mantel, han okänd vandrar
utan mål. Bland jordiska lustar ingen
frände han äger.
Denna förtvivlade dikt, troligen från början av 1857, vittnar om
en kris i Rydbergs ungdomliga känsloliv, framkallad av rent
personliga orsaker i motsats till den kris som väcktes av revolutionens
sammanbrott. Sannolikt få dikten och krisen sammanställas med
Rydbergs passionerade kärlek till en av sina lärjungar, som vi känna
genom några av Svanberg meddelade brevutdrag, en kärlek som bar
den antika gossekärlekens prägel. Också det aktiva,
handlingsdyrkande i Rydbergs natur tar sig emellertid uttryck i denna
ungdomsdiktning. I Till ödet prisar han, ungefar samtidigt med att han
begynte Den siste athenaren, i dess anda slaven som
tänder upprorsfacklan vid hjärtats lågor,
fattar svärdet, slipat i tankens verkstad,
störtar dig och ägnar åt Gud sin fria
manliga hyllning!
Och i dikten I klostercellen, som visserligen icke ingick i Flora,
men härrör från samma tid som dess dikter, skildrar han i strofer,
som erinra både om Singoalla och om Den siste athenaren, munken,
som i sin klostercell skriver av antika manuskript och på detta sätt
utan att ana det blir en förmedlande länk mellan antiken och den
västerländska odlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0047.html
