Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell och historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
födelse, hade varit en av de ivrigaste mössorna, och liksom mågen
Mathias Fryxell var han snarast republikan. Han skall ■— berättar
dottersonen •— »flera gånger med anledning av Sauls val till Israels
konung hava yttrat, att det var i sin vrede, som Gud gav folket
konungar’». Dessa åsikter gingo ock i arv till dottern, och — till-
lägger Anders Fryxell —• »mina föräldrars ovannämnda tänkesätt var
i fullkomlig överensstämmelse med den tidsanda, som under senare
hälften av adertonde århundradet utbildat sig. Konungamakten var
mer eller mindre föraktad och hatad, en följd av odugligheten eller
lasterna hos många dess innehavare.» Den historiska uppfattning,
för vilken Fryxell sedermera gjorde sig till tolk, var således förberedd
redan genom den politiska atmosfären i föräldrahemmet. Ett annat
arv från frihetstiden var hans starka utilism. Ehuru Fryxells ungdom
inföll under fosforismens högkonjunktur och ehuru han personligen
stod fosforister och polyfemister ganska nära, voro få av denna gene-
ration innerst så litet berörda av romantiken som han. Snarare var
han, som sagt, en gengångare från frihetstiden, en nykter, hederlig,
trångt moralisk utilist, som i Bellman aldrig kunde se något annat
än en förkämpe för kronobrännerierna, som icke hade det ringaste
sinne för rokokocharmen hos Gustav III:s tidevarv, som aldrig delade
romantikens förtjusning för Kung Karl, den unge hjälte. Det är
egentligen endast ett av de romantiska inslagen i frihetstidens kultur,
som berört honom. Det kom från Biörners Kämpadater, som enligt
hans egen uppgift var hans barndoms »gunstlingsbok». Det var också
reminiscenserna från denna läsning, som gåvo uppslaget till hans
största insats i vår kultur.
De första intellektuella intryck, för vilka han —■ frånsett barndomens — ut- Fryxell och
sattes, kommo likväl, egendomligt nog, från nyromantikerna. 1817 blev nämligen nyroman-
Fryxell lärare i Afzelius’ förut omtalade privatskola samt året därpå invald i Man-
hem. Härigenom blev han bekant med Dahlgren, Almquist, Hedborn samt sär-
skilt god vän med Cnattingius och Sonden. Genom dem ■— berättar han — blev
jag »dels livad till litterära sysselsättningar, dels ledd till bekantskap med Atter-
bom, Hammarsköld, Livijn och Palmblad, d. v. s. med själva anförarna i fosfo-
risternas läger». I Poetisk kalender för 1822 blev Fryxell nu medarbetare och
införde där sångspelet Vermlandsflickan med den bekanta sången »Ack! Verme-
land du sköna, du härliga land!» Jag kan — erkänner han — »aldrig glömma
mina känslor, när Atterbom och Palmblad efter att hava hört berörda sångpjes
uppläsas, beslöto dess införande i Poetisk kalender. Det var i mina ögon en hög
grad av litterär heder och utmärkelse, och efter mottagande av detta utslag kunde
jag på flera timmar icke sova, utan gick ■—■ det var en sen oktoberkväll — i det
klaraste månsken upp på Slottsbacken i Uppsala för att lugna mina känslor och
avkyla min förtjusning.» Fryxell var vid denna tid för övrigt så nära lierad med
nyromantikerna, att han var medlem av den kommitté, under vars auspicier Mar-
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
