Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell och historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domare som Odhner — »ett storverk, ett verk, som har få likar i
vår historiska litteratur». Carlson ägde den egenskap, som är att
anse för historieskrivarens största förtjänst: »han behärskar sitt ämne,
han vet att gruppera dess olika delar på ett klart och överskådligt
sätt, han framställer allt i dess rätta sammanhang och ordning i en-
lighet med dess naturliga och historiska betydelse». Samma mening
delas av Stavenow. Det hela skriver han •—■ är »ett ovanligt enhet-
ligt verk, präglat i stort av en genomgående historisk åskådning, av
samma forskningsmetod, av samma framställningskonst . . . Den spe-
kulativa dräkt, i vilken den Geijerska historieskrivningen klädde sig,
är hos Carlson väsentligen avlagd. Carlson låter i högre grad hän-
delserna själva tala, och hans egna omdömen träda fram mer indirekt.
Forskningen är vida djupare och allsidigare och framställningen mer
ingående, mer faktisk och mera rent politisk. Carlson är mera stats-
mannen, som skildrar och bedömer personer och händelser, än tän-
karen och filosofen, som reflekterar däröver.» Till de brister, som
en senare generation av forskare kunnat konstatera i hans stora arbete,
var Carlson delvis oskyldig. Arkivväsendet var då, både i utlandet
och i Sverige, ännu ganska oordnat — så det för reduktionens historia
utslagsgivande kammararkivet, som vid denna tid, praktiskt taget,
var för historiska forskningar obrukbart. Till de danska och franska
arkiven hade Carlson väl fått tillträde, men andra utländska hade
han, då han började sitt arbete, ej begagnat, och i följd därav
har det material, på vilket han byggt sin framställning, ej varit så
rikhaltigt, som den Rankeska metoden kräver. Likväl torde Carlson
här i huvudsak hava träffat rätt, och i företalet kunde han med san-
ning skriva: »Övertygad att källornas beskaffenhet till en väsentlig
del bestämmer ett historiskt arbetes värde, har jag icke sparat någon
möda för att uppsöka de på många håll spridda handlingar, som
kunnat giva en tillförlitlig upplysning om tidevarvet.» Han har an-
litat ett rikhaltigare material än någon föregångare: riksregistraturet,
den diplomatiska brevväxlingen, rådsprotokollen, riksdagshandlingar,
kollegiernas skrivelser m. m. Men beträffande en art av källskrifter
gör han en för den nya vetenskapliga metoden betecknande reser-
vation. Memoarer och »de berättelser, vilka skulle kunna göra an-
språk på detta namn, måste för ifrågavarande tidevarv med mycken
försiktighet begagnas. Sådana äro t. ex. de i Skandinaviska Hand-
lingarne tryckta anekdoter om denna tid, vilka, upptecknade långt
fram i följande århundradet, och sålunda gångna genom flera berät-
tares mun, icke kunna vara fullt tillförlitliga, där de icke ur andra
källor bekräftas. Däremot äro breven ögonblickliga uttryck av hän-
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
