Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade väl förut skrivits; dylika finnas flera från 1600-talet och början
av 1700-talet, och även hans samtida Braun har skrivit några visor
på dialekt. Men med undantag för Dahlstiernas äga dessa bondvisor
icke något litterärt värde. Det väsentliga i Dahlgrens diktning är
för övrigt knappast språket, ehuru detta är det, som bäst lämpar sig
för innehållet, utan det är just detta innehåll, de bilder, Dahlgren här
ger av det värmländska bondfolkets liv och åskådningssätt, den friska
realismen och den kraftfulla, drastiska humorn. Omkring 1840 blevo
dessa då ännu otryckta visor bekanta i större kretsar, flera av dem
trycktes i tidningar och antologier, men först 1875 kunde Dahlgren
förmå sig att själv utgiva en samling i tryck: Viser på varmlanske
tongmåle deckta åttå Fredrek på Rannsätt — det var hans pseudonym
såsom bygdemålsskald. Aret därpå utkommo Speller nye viser på
varmlanske tongmåle och 1886 en samlad upplaga: »Viser på varm-
lanske tongmåle deckta åttå Fredrek på Rannsätt. Gamle å Speller
nye å Sprett sprang nye.» Efter hans död (1895) följde ännu en
samling Siste viser (1897).
För den tid, som ännu ej alldeles glömt bort de Gessnerska idyl-
lerna, voro dessa bondvisor något alldeles nytt, och de slogo an
genom sin friskhet och sin natursanning, väl ock genom sin värm-
ländska »frejdighet» och optimism. Egendomligt nog hade Dahlgren
intet sinne för den värmländska naturen. Vida mera intresserade
honom djurlivet, och han har skrivit om flugan, om bromsen, om
kon, om grisen o. s. v. — små roliga bilder, som nästan verka som
rokoko i bondsk omklädnad. Men i främsta rummet var det män-
niskorna, som han uppmärksammade och skildrade. En bland de
yppersta är Nils Annerssas vise. Nils och Herrgårds-Ola äro rivaler
om »Hårrgåls-Bölla, den vännste jänta på fämtan mil», men Nils An-
nerssa är icke den, som känner sig stukad av rivalens ekonomiska
överlägsenhet.
Ja’ fråger fan ätter Härrgåls-Ola,
Ja’ får föll klåcke så väl som han;
Å inte bocker ja’ mej te jola,
Fast ja’ ä fatti å han ä grann.
Han går mä råck åttå fine kläe,
Å grove vammle har bare ja’;
Han äter söggel, ja’ äter skräe,
Men ja’ vill int vare han ändå.
Så super Ola sig full, blir bortkörd från herrgården, och »patron»
tar i stället Nils till statdräng:
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
