Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur vägen, pepparskutor, för min fria bog!
Hej, seglet bättre än i topp! Och så framåt!
Storm fejar luften, dristig vilja livets stråt.
Hur böljan skummar och hur skrovet än må vagga,
Frisk vind är min, och gammal kurs och gammal flagga!
Försäljningen av Samlade arbeten gick emellertid icke, och de på-
tänkta banden, efter det femte, kommo icke ut — ett tecken på
Orvar Odds ringa popularitet hos den stora allmänheten. Först 1868
tryckte han en ny del, den sjätte, kallad: Samlade ax, som innehåller
Clemence Isaure, en romance, och Anne-Marie, en idyll. I Warburgs
Månadsskrift (1864) hade han ock publicerat några fragment av en större
versberättelse, Kaczimira, som tilldrar sig på Karl XII:s tid. Av
dessa är nog Clemence Isaure den mest betydande; om tiden, när
denna dikt skrevs, finnes mig veterligen ingen uppgift, men förmod-
ligen var det i början av 1860-talet. Den skiljer sig icke så litet
från de föregående. Ironikern och realisten har här blivit romantiker,
skildrar en fin, romantisk erotik från trubadurtiden, och versen har
fått en melodi, som icke funnits i de äldre berättelserna. Clemence
Isaure har älskat den unge riddaren Raoul, han har fallit i kriget,
och hon drar sig tillbaka till ett kloster. Men dessförinnan stiftar
hon de tävlingar för Languedocs trubadurer, som sedan blivit be-
kanta såsom les jeux floraux. Orvar Odd uppträdde alltid såsom en
fiende till efterromantikens sentimentalitet och ville betraktas såsom
en ny Claus Störtebecker. Men innerst var han snarare en vek natur,
som i musiken — han var en fanatisk fiolspelare — gav ett uttryck
åt den känslosamhet, som han i sin diktning sökte hålla tillbaka. I
Clemence Isaure har han dock ej kunnat undertrycka den, och den
misskläder honom icke.
Något i samma stil är hans drama Teodor von Neuhof, som aldrig Teodor
spelades och som först trycktes i Valda skrifter (1881) — således /°r¡10fíeU
nio år efter detatt Strindbergs Mäster Olof inlämnats till Kungl.
teatern. Det var därför ganska naturligt, att Teodor von Neuhof ej
uppmärksammades, när allmänheten slutligen fick läsa detta drama.
Det är dock ett bland de bättre från efterromantiken, överlägset både
Beskows och Börjessons. Hjälten är visserligen — liksom handlingen
— i hög grad romantisk, men teckningen av karaktären är icke utan
en viss sanning, och själva dramat har en fart och en poesi, till vilka
ingen av efterromantikens dramatiker utom Wecksell kunnat nå.
Sturzen-Becker skrev ock en följd av prosanoveller. De hava icke Prosano-
något djupare innehåll, äro skrivna såsom ett tidsfördriv, både för föijetonger
läsaren och för författaren, men de äro kvickt och livligt berättade,
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
