Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sista
diktsam-
lingen.
Nyansen är en annan än i Pansarsångerna. Man har skyldighet att
vörda en övertygelsetrohet, som förblir densamma hos gubben som hos
ynglingen, även om orsaken kan vara andlig arterioskleros. Men man
har icke rätt att klandra en man, som efter en noggrann självpröv-
ning funnit sig skyldig att ändra eller moderera ynglingens livsupp-
fattning. Allt beror på ärligheten, och ofta kräves det mera mod att
framlägga denna nya övertygelse än att hänga fast vid den gamla,
ty sällan pläga beskyllningar för orena motiv utebliva. Dylika rikta-
des ock mot Strandberg. Han bar dem med manlig stolthet. Men
måhända bidrogo de till, att han allt mera slöt sig inom sig själv
och sitt hem utan att med samma impulsivitet som förut taga till
orda i dagens strider. Hans utvecklingsgång blev i det hela den-
samma som Tegnérs, ehuru på långt när ej så högerriktad.
Hans fjärde och sista diktsamling, i vilken denna något förändrade
uppfattning först kan skönjas, utkom 1861 och står i mognad betyd-
ligt över hans äldre. Den inledes med en sång till Karl XV. Till
innehållet är den — skriver Per Hallström träffande — »ungefär en
upprepning av vad studenten en gång haft att säga till kronprinsen,
som naturligt var, ty hans känsla var och blev på detta område stän-
digt densamma. Han skrev rätt många kungssånger, men alla äro hyll-
ningar, icke till en bestämd person i hermelin, utan till en konung,
sådan han krävde honom. Den undersåtliga troheten är så att säga
villkorlig, ungefär som lagman Torgnys på tinget: bliv så och så, och
vi skola å vår sida följa dig i gott och ont. Det är egendomligt att
se, hur denna — man skulle tycka — rätt ofruktbara didaktik med
all sin självskrivenhet i tankar och ord dock blir till sång och inner-
lig sång genom övertygelsens äkthet och värme.» Hans rojalism var
således i grunden densamma; så ock hans fosterlandskärlek. I den
nya samlingen fick denna ett storslaget uttryck i de tre samhörande
dikterna Riksskymning, Likbrasan och Vasasång, vari han behandlat
de kanske mest spännande åren i Sveriges historia — först den unge
Sten Stures död på Äsundens is, då mörkret lägrade sig som tätast
över vårt land. Den unge herr Sten är för honom framför allt
svensken och bondehövdingen. Har, frågar han klerker och riddare,
Har ej bonden tusenåra
Goda anor, medan våra
Knappast hinna till i går?
Och hans frihet skulle styckas
Under dessa fasorna,
För att adeln må få ryckas
Efteråt om trasorna?
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
