Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geer fyllt sjutton år, skrev Nybom en dikt, i vilken han uppmanade
vännen att tillsammans med honom gå »för det sanna, rätta, sköna
på holmgång mot en veklig tid». Men — skriver den mera prosa-
iske De Geer — »jag fann honom dock aldrig i gärning påkalla nå-
gon holmgång mot en veklig tid. Han var nöjd med att få giva
sina ädla känslor utbrott i ord. Hans poesi var känslans omedelbara
ingivning och gjorde honom bland annat till en lycklig improvisator;
men som han icke tog sin konst på fullt allvar och varken studerade
människan eller naturen, blev han aldrig, vad han lovade. Han kunde
icke skilja råg och vete, icke tall och gran, knappast ek och björk,
men skrev de mest glödande naturbeskrivningar, däruti de träd mest
prunkade, som hade välljudande namn såsom sykomorer och lemoner.»
Karakteristiken är alldeles riktig. Nybom saknade för det första
bildning. Trots sina sjutton studentår hade han aldrig gjort ens ett
försök att tränga in i någon vetenskap. Han hade hållit tal vid bå-
lar och vid gravar, men något andligt arbete hade han aldrig utfört.
Icke ens naturen hade han studerat, och de trakter, han i sina dik-
ter skildrar, äro de, som han aldrig sett. För så vitt man kan tala
om hans världsåsikt, var denna till ytterlighet ytlig. Han hade al-
drig tänkt, hade väl heller icke den härför erforderliga gåvan, och
i själva verket hade han ej ens någon verklig, äkta känsla. Han
trodde det själv, men han bedrog sig. I stället hade han ord. I en
recension påpekade Talis Qualis, att hans poesi saknade själ: poe-
sien är »icke allenast lyrisk klang, utan även gedigna, fullfärdiga
tankar, denna själens metall, som är något mera än ordens». De
idéer, av vilka Nybom greps, voro de enklaste möjliga. I religionen
höll han på den Gud, som passade honom bäst, d. v. s. en Gud,
som visade överseende med människornas svaghet, inom politiken
var han en varm frihetsvän, som egentligen fascinerades av ordet
»frihet», men som för övrigt ej vidare satt sig in i de praktiska frågorna,
och samtidigt var han en mycket lojal rojalist. Då han en gång i
fyllan och villan hållit ett tal för adelskapets avskaffande, fann han,
som vi sett, dagen därpå, då han nyktrat till, att det varit »dumt
prat». Men i det ögonblick, han talade, rycktes han med av sina
fraser. Han var patriot och skandinav, ty det var nästan hela den
tidens ungdom, och Nyboms idéer skapades helt ofrivilligt av audi-
toriets smak. Av applåderna och av orden hade han nästan lika lätt
att berusa sig som av spriten, och i det fallet gick han aldrig in
i något nykterhetssällskap. Av naturen hade han liksom Nicander
en verkligt stor formtalang, men nöjde sig med denna naturgåva, och
kom i formen aldrig över ungdomsdikterna. Diktionen hade han fått
33 —30113. Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. VI. 513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
