Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Malm-
ströms
sista tid.
ström med andra ögon. I dikten Fiesole kommer den nya tidens frihets-
patos fram. Det sköna i Italien är blott ett sken, »en avgrundsdikt,
en fager lögn», en sarkofag, bevakad av slavar, »och trälar trampa på
cæsarers gravar» :
Italia! Slumrerska i forntidsgrift,
Vak upp en gång att dina bojor spränga!
Jag tackar himlen, att det ej är mitt
Det djupt förnedrade, det sköna landet.
Samma tanke återvänder i den första Romelegien och ännu krafti-
gare i Sibylla Tiburtina, där sierskan profeterar om det Italien, som
skall bliva framtidens:
I fädrens anda skall dess unga stam
Med stål som förr sitt kungadöme köpa,
Ur seklers djupa mörker träda fram
Och i sitt blod sin nya frihet döpa.
Barbarers lömska hop förjagas skall
Till sina mörka nästen bortom fjällen
Och Dea Roma lyftas ur sitt fall
Till nya tempel på de gamla ställen.
Detta är icke längre Atterboms och Nicanders Italien. Det är re-
dan Carl Snoilskys.
I det hela hade dock hans strängaspel tystnat. Den vänkrets av
unga intelligenta män, som under studenttiden omgivit honom, hade,
som vanligt vid universiteten, glesnat. Hagberg hade blivit professor
i Lund, Bergman kollega i Visby, och Malmström kände djupt smär-
tan av att nödgas skiljas från dem. Han blev snart en andligen en-
sam man. Ty för det litterära societetslivet i Uppsala saknade han
sinne. I januari 1844 skrev han till Bergman: »Mitt förhållande till
landshövdingen (von Kræmer) och hans familj befinner sig i status
quo. Såsom ett bevis på, huru jag är anskriven i den högre socie-
teten, kan tjäna, att jag under denna helg ej besvärats av en enda
bjudning.» Till Malla Silfverstolpe blev han såsom Angelicas skald
en gång inviterad. Han kom — berättar Rudolf Hjärne, säkerligen
alldeles riktigt — men kände sig »mycket besvärad, emedan han
framför allt älskade den fria, skämtande kamratkretsen vid glaset och
var dessutom mycket blyg i större, isynnerhet fruntimmerskretsar,
ehuru han sökte dölja det genom ett stolt och slutet yttre. Man
gjorde, vad man kunde, för att roa honom, men förgäves. Slutligen
superades, och av välvilja intalade man honom att dricka två stora
mandarinkoppar te. Det var ej hans dryck. På natten sov han ej
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
