Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gammal hatt, fårskinnspäls och becksömsstövlar. Så utstyrd red han med pipan
i mun framför sin trupp. Svärdet vid sidan var bara ett bihang — det drog han
knappast under hela kriget — och det vapen, han använde, var karbasen, med
vilken han, liksom förut på åkern, satte liv i sin trupp. Seg och envis som en
finne, höll han vid Karstula ut i sexton timmar. Till slut måste han dock ge
tappt och »ge djävulen alltsammans». I början av reträtten tog han saken djupt,
tryckte ned hatten i pannan, glömde att taga pipan ur fickan och lät folket gå
som det ville. Men redan dagen därpå var han åter som förr, tog sin sup, snäste
sin yngre bror, gav en örfil åt en annan och »rökte friskt i Perho sedan». Det
är ytterst sannolikt, att Runeberg fått dessa notiser från medlemmar av släkten
von Fieandt, och detta är väl sanningskärnan i uppgiften om Sägnernas förhål-
lande till det tillämnade porträttverket. I viss mån fanns porträttet, ehuru mera
allmänt hållet, redan förut i major A-sköld, och det är detta, som här skarpare
individualiserats. I en annan dikt, Von Konow och hans korporal, få vi en bild
särskilt av förhållandet mellan befäl och manskap. Majoren och korpral Brask
gräla ständigt med varandra, men äro i själva verket de bästa vänner i världen,
sturska och argsinta bägge två. Ehuru Brask i bataljen räddar sin major, har
skildringen likväl inga heroiska drag. De finnas däremot i dikten om den tappre
löjtnant Zidén, som stupade vid Virta bro. Den not i Montgomerys historia, som
gav väckelsen till dikten, innehåller ej mycket: »Fänriken Zidén, som stupade,
hade förut utmärkt sig, var belönad både med silver- och guldmedalj för tapper-
het, kantade sig i denna drabbning i spetsen för sina Vasabussar på ryssarna,
fick flera sår, men fortfor att rycka fram, till dess en kula för pannan sträckte
denne hjälte till marken.» Denna notis säger ju föga mer, än att Zidén var en
sällsport tapper man. Detta drag ingår hos Runeberg i ett betydligt mera indi-
vidualiserat porträtt, i viss mån humoristiskt som de båda nyssnämnda styckena,
ehuru med en humor av annan art. Det är kanske mindre Zidéns tapperhet än
hans originalitet, som rycker oss med. Om »trassel och exercis» brydde han sig
ej mycket, och han hade egentligen blott ett kommandoord: »tätt efter i fjäten,
gossar!» För honom gällde det bara att gå på och hugga in. Själv rusade han
i spetsen för sina Vasagossar utan att se sig om. Det gjorde han också vid Virta
bro. Men när han så, träffad av tre djupa sår, segnade till marken och vände
på huvudet, fann han blott den gamle korpralen vid sin sida: »Gud sig förbarme,
en sådan skam! Nu hava de gått som paddor, nu blevo de eiterigen!» Tvärtom,
säger korpralen, de ha alla stupat till sista man. Och så svänger Zidén sin slitna
hatt: »Hurra, det var flink manöver! Nu dö vi som herrar, vi!» Det är svårt
att leta upp en hurtigare och friskare krigsdikt än denna.
De kanske yppersta Sägnerna äro dock de, i vilka Runeberg skildrat mannen Sven
i ledet, och bland dem tar otvivelaktigt den äldsta, Sven Dufva, priset framför Dufva.
de andra. Måhända har ingen på svenska skriven dikt blivit mera populär. Med
all sannolikhet är den fritt uppfunnen, och försöken att finna några litterära före-
bilder hava knappt lyckats. Man har framhållit den av Livius berättade sägnen
om den tappre Horatius Cocles, som på pålbron höll stånd mot Porsenas här.
Men likheten är ju här blott den oväsentligheten, att striden står om en bro;
Horatius Cocles och Sven Dufva äro hjältar av alldeles olika art. Däremot ligger
det nog en sanning i Hjerténs förmodan, att den gamla, kända folksagan om den
yngste och dummaste sonen kan, troligen alldeles omedvetet, ha spelat in i Rune-
bergs fantasi. I sagan är det det föraktade dumhuvudet, som utför släktens stor-
dåd, och det gör även den yngste av sergeant Dufvas pojkar. Hjertén har nog
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
