Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var orsak till denna framgång? Ingalunda någon personlig överlägsen-
het hos det nyare partiets stridsmän, varken i avseende å förmåga
att försvara sin sak eller genom poetiska mönster förklara sina teorier,
utan endast och allenast själva den saks inre sanning, för vilken de
kämpade.» Ty trots alla orimliga, platta och excentriska rimmerier
i Phosphoros, stod dock den nya skolans »tendens klar och ädel, och
dess huvudsats •— att den akademiska poesien icke var poesi —
kunde icke kullkastas». Sådan är sanningens art. Men just därför
hotar en ny revolution i Sveriges vitterhet, varigenom det, som för
närvarande är högt ansett, skall kastas lägre ned, än det i sig själv
är. Ty vad hava vi fått efter fosforisternas revolution? Phosphoros
och en mängd kalendrar, i vilka kanske hundradelen har något värde.
Vi ha fått Frithiofs saga och en mängd smärre sånger av Tegnér,
Atterboms Lycksalighetens ö, en dramatisk dikt av von Beskow,
Franzéns romanartade poem, Stagnelius’ och Vitalis’ skrifter m. m.
Men — fortsätter Runeberg — »så käckt man än trampat på den
gamla skolans slagna jättar och så förnämt man belett deras alexandriner
och samvetsgranna rim, så blir det dock ovisst, om ej en kommande
tid med andra åsikter kan hinna samma grad av ett spotskt förakt
för vad våra beundrade författare skrivit i samtidens tycke sublimt
och oöverträffligt. Säkert är åtminstone, att ingen av de nya författarna
uppenbarat sig som en sann och skapande poetisk natur.» Ingen har
öppnat någon ny värld. De två, som Runeberg sätter högst, Stag-
nelius och Vitalis, »hava blott förmått ge oss spridda idéer om deras
egna sätt att se livet, svarande emot vad Lidner före dem gjorde».
Från dem övergår han till Tegnér, och mot honom upprepar han i
det hela Hammarskölds kritik: »Tegnérs poesi är än mera ytlig. Hos
honom ser man föga någon skymt av ideal, ja, icke ens en strid,
som skulle röja hans aning om ett sådant». Hans poesi är frukten
»av en reflexionsförmåga, som är stolt i sin kraft, och av ett välde
över den yttre formen, för vilket ingen svårighet är oövervinnelig.
Tegnér har därför ett stort tycke av Leopold, så himmelsvitt skilda
dessa båda författare än förefalla oss vid första påseendet, och det
är ganska säkert, att de, omkastade i tid och rum, nästan varit var-
andra. Det kan ej beskrivas, huru litet intryck en poesi som deras
gör på ett sinne, för vilket naturen klarare visat sin härlighet. För
ett sådant är denna skimrande glans som för den djupt religiöse en
predikan av Lehnberg.» Fosforisterna insågo, att hans stycken trots
den sköna koloriten saknade sanning och nödvändighet. Men de
fullföljde ej denna kritik, ehuru deras »omdömen voro mera riktiga,
än att de bort lämnas ofullföljda, ty det är icke likgiltigt, om ens
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
