Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serverad i sitt erkännande. Alldeles utan grund var denna kallsin-
nighet kanske icke. Så ypperlig denna dikt än är, lider den dock,
enligt min mening, av en brist. Det realistiska innehållet passar ej
samman med den klassiska formen. Bäst hade kanske prosan lämpat
sig, och så vida versformen dock valts, borde denna ej hava varit
den homeriska hexametern. Denna kan i vår tid näppeligen bliva
folklig, utan gör snarare ett intryck av pedantisk kammarlärdom —
ett intryck, som Runeberg förstärkt genom att använda de homeriska
epiteten. Dylika kunna passa för Akhilleus, Odysseus och den ho-
meriska tiden, men de passa ej för finska bönder och för våra dagar.
Under åren 1830—1837, innan Runeberg flyttade till Borgå, utövade han en Dikter
oerhört flitig författarverksamhet. 1830 utgav han Dikter och Serviska folksånger, ’^33-
1832 Elgskyttarne, 1833 en ny samling Dikter, från 1832 redigerade han Helsing-
fors Morgonblad, och 1836 utgav han Hanna. Vi vända oss först till den andra
samlingen Dikter. Häftet sönderfaller i tre avdelningar, av vilka den första saknar
titel, den andra kallas Idyll och epigram och den tredje Öfversättningar. Dessa
senare äro de icke minst viktiga, ty de visa Runebergs starka dragning till folkpoesi
överhuvud, och de i Dikter införda äro blott ett urval av dem, som samtidigt
gjordes; andra infördes i Helsingfors Morgonblad. Liksom Herder kände sig
Runeberg tydligen tilltalad av det olikartade i dessa folkdikter från skilda land,
av de nationella särdrag, han i dem tyckte sig finna. Han översatte spanska,
skotska, engelska, tyska, ryska, serbiska, nygrekiska, ungerska, finska, litauiska,
även lapska, grönländska och madagaskariska folkdikter — av dessa sista icke
mindre än tio. Till tiden sammanfalla dessa översättningar alldeles med Lönnrots
insamlingar till Kalevala, och av vännens upptäckter var Runeberg ytterst intres-
serad, ehuru han endast ofullkomligt behärskade finskan; själv uppgav han 1834,
att han var »obekant med finska språket». I Dikter (1833) införde han en över-
sättning, Flickans klagan, som han lät åtföljas av en not, vilken visar hans höga
uppskattning av den finska folkpoesien: »Bland de talrika sånger, som utgöra
finska poesiens stolthet och ära, torde väl denna runa med allt skäl kunna föras.
Jag har vid överflyttandet av detta härliga stycke till svenskan rönt samma känslor
som den, vilken söker upptaga och omplantera en blommande växt ur en jordmån
i en annan. I varje stund har jag fruktat att skada de veka rötterna, att jag så
må säga, och de sköna bladen, och misströstar om att hava kunnat freda dem
från alltför förstörande spår av min hand.»1 Av de svenska folkvisorna, som fos-
foristerna satte så högt, kände han sig däremot ej tilltalad. I en recension 1832
skrev han: »Allt sedan den nordiska halvöns hjälteperiod med dess vikingafärder,
strider och egna storartade religion, tyckes Sverige saknat en självständig, ur dess
bebyggares och dess naturs innersta väsende framsprungen poesi. Redan de från
en ganska avlägsen tid härstammande svenska folkvisorna, i vilka man, om nå-
gorstädes, borde kunna upptäcka en egendomlig anda, äro så matta, färglösa och
obetecknade, att icke ett enda land med oberoende kultur producerat något med
dem i svaghet jämförligt.» I någon mån torde väl detta barska omdöme förklaras
1 Någon ren folkdikt var det finska originalet till Flickans klagan icke. Det hade
skrivits av en skolyngling Erik Ticklén, sedermera präst.
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
