Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opp från golvet sprang den gamle fadern
Och kring sonen slog sin famn — men redan
Döende mot golvet nedsjönk denne,
Och i fallet följde fadern även.
Av förblödda sår dog Thomas Hane,
Och hans gamle fader dog i glädje.
Huru ypperliga äro icke dessa två sista rader! De stå, såsom
Valerius riktigt anmärkte, mitt emellan vers och prosa, äro enkelt
relaterande utan ett enda grant ord, och dock innehålla de stor poesi.
Det må vara sant, att uppslaget till denna avslutning har Runeberg
fått från en serbisk dikt, Blodshämnden, som han kort förut översatt.
Men det barbariska i denna har i Grafven i Perho fått en human,
etisk innebörd. I den serbiska dikten är blodshämnden det väsentliga;
icke så hos Runeberg. Det är den plötsliga övergången från förtvivlan
till glädje, som vållar den gamle Hanes död. Han hade trott, att
Thomas svikit sina bröder, och han fann, att de troget hållit samman
intill döden. Men Grafven i Perho är icke blott en betydande este-
tisk skapelse. Här hade man ock fått en fosterländsk diktning av
annan art än den götiska — om man så vill, en bondediktning i motsats
till kämpadiktningen, och innan Grafven i Perho utkommit av trycket,
hade Runeberg framträtt med ännu en stor dikt, som med en viss
rätt kunde kallas ett stort fosterländskt epos. Det var Elgskyttarne.
Den första impulsen till denna dikt hade han, såsom redan anmärkts,
fått i Saarijärvi, och det var där han lärt känna »den välförståndige»
Petrus, »den mångordkunniga» Anna, »den brunskäggyvige» Ontrus,
tiggaren Aron, inhysingen Pavo och de andra folktyper, han skildrar.
Kort efteråt, när han från sin informatorsplats kommit tillbaka till
Abo, började han att bearbeta dessa minnen. Till sin ryske vän Grot
skrev Runeberg 1839: »Är 1826 började jag Elgskyttarne med varma
minnen av de ödsligt sköna nejder, de enkla, grovt tillhuggna, men
allvarliga och innerliga människor, bland vilka jag de tvenne föregå-
ende åren levat . . . Själv en avkomling av koloniserade svenskar, har
jag föreställt mig finnen till sitt inre sådan, som han syntes mig till
sitt yttre, när han någon gång kom med varor till min fädernestad.
Huru annorlunda fann jag ej honom i hans hem och vid närmare
betraktande. En patriarkalisk enkelhet, ett djupt manligt tålamod, en
medfödd klar blick i livets innersta förhållanden voro egendomligheter,
dem jag hos honom upptäckte och dem jag tyvärr blott svagt kunnat
återgiva i de skildringar, jag försökt.» Dikten, som i denna första
version kallades Elgjagten, tyckes hava blivit färdig på sommaren
1827, då Runeberg läste upp den för sina vänner Cygnæus och Snell-
Elgskyt-
tarne.
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
