Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om orsakerna till denna paus ha åtskilliga gissningar framlagts.
En har varit hans missmod med anledning av Carl August Hagbergs
kritik i Upsala Correspondenten : Bref till ett äldre fruntimmer om
Azouras Lazuli Tintomara och Ramido Marinesco. Denna vänder
sig emellertid icke blott mot Almquist utan mot hela den nyroman-
tiska skolan — även mot Victor Hugo, av vilken Hagberg kort där-
efter blev en stor beundrare — och icke minst mot Goethe, som
Hagberg ansåg såsom primus motor till den osedlighetspropaganda,
som den nyromantiska skolan enligt hans mening drev. Synnerligen
nya äro argumenten icke, och en stor del återfinnes i Tegnérs tal
1817. Att Almquist skulle hava lagt denna av en ung magister i
en föga läst landsortstidning införda kritik synnerligen hårt på sinnet,
är dock mindre troligt, isynnerhet som han mot denna kunde upp-
ställa Atterboms välvilliga recensioner. Därtill kommer, att kritiken
trycktes redan i mars 1835, och sedan utgav Almquist både den
sjätte och den sjunde delen av Törnrosens bok. Men även om Hag-
bergs angrepp icke haft någon betydelse för den tystnad, som Alm-
quist under tre år nu ålade sig, följer därav icke, att ej andras kritik
kunnat bidraga därtill. Såsom vi sett, hade Almquist mycket länge
tvekat, om han överhuvud skulle framträda som författare inför all-
mänheten, och skrifter, som delvis voro tryckta, blevo ofta maku-
lerade. Vidare var han, även om han ej tog Hagbergs anfall syn-
nerligen djupt, mycket känslig för kritik, både den offentliga och
den enskilda — icke minst för den senare, när den kom från ton-
givande personligheter. I Uppsala hade han åtskilliga vedersakare
även inom den nyromantiska kretsen, Goethehataren Hwasser och
den ortodoxe, intolerante Fahlcrantz. Vid deras omdömen lade han
väl mindre vikt. Men mera betydde Geijer. Ehuru de ännu stodo
på vänskaplig fot med varandra, voro både deras karaktärer och
deras konstuppfattning så olika, att de icke kunde känna någon dju-
pare sympati för varandra. Och Geijer var icke den, som stack
under stolen med sina meningar. Då, Signora Luna lästes upp i den
Silfverstolpska kretsen och Atterbom översvallade av förtjusning, an-
märkte Geijer — enligt vad Palmblad berättar — »att motiverna voro
så invecklade, planläggningen så konstlad, att han tyckte sig höra det
ständigt arbetande maskineriet oupphörligt knarra». Geijer nöjde sig
emellertid ej med dessa enskilda omdömen, utan i en recension av
Fahlcrantz’ Ansgarius i Swenska Litteraturföreningens tidning den 9 juli
1836 riktade han med utgångspunkt från en uppsats av Almquist i
Skandia (1833) ett direkt angrepp på dennes bisarreri: »Vi ha två
innerliga vederviljor, som i grunden röra samma sak. Det ena är,
319
Pausen
1835-
1838.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
