Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall heller finna dig i lag, utan ständigt uppresa sig och kämpa emot dig.
Sä även inom dig i ditt tänkande och begrundande hem skall du vara irrande
och ditt väsende flyktigt. Men vill du vara ett lamm, sä kom till mig. Då
skall du hava frid, oskuld och ro hos mig i mitt rum. Jag skall omsluta dig,
och du skall icke dragas av söndringen, ej slitas av eländets verk. Vill du vara
ett lamm, så skall du låta allt göra med dig, som det vill, men det skall icke
röra dig, ty du är i beskärm. Fast utan hus skall du icke frysa, hos mig skall
du hava värme och ljuvhet utan skräck. Dig skall intet nå och ingen ålder
hinna, ty jag vill komma och vara ung i dig. Herre — svarade min själ och
sjönk tillsammans — kunde jag få vara ett lamm, som du säger. Då flögo som
en blixt alla bojor sönder, och en stilla sky, såsom en himmelsk sömn — vilken
dock är vaken i Guds beskådning — omvärvde mig, och jag kände mig tagen i
hägn emot allt. Då övergav jag i mitt sinne allt, och jag sade: Allt må vara och
göra, huru det vill. Med mig må de göra, såsom det brukas. De må slakta
mig. Men Herren tog mitt arma hjärta i sitt väsende, och sedan blev allt i värl-
den för mig en lek. Oskuld och ro satte sig ned vid min säng, frid upplyfte min
sängs omhänge. Dött hade nu döden, och endast livet levde för mig. Jag
hörde åskan stiga på molnen, och det förskräckta himlavalvet bredde sina vingar
darrande över jorden. Men jag log och sade: ljungelden är vacker. Regnet for-
sade i störtskurar över landet, allt föll, smälte och fördränktes. Jag blev icke våt.
Stormar ilade genom skog och äng, djuren flydde, och människorna fröso i märg
och ben. Min hand var varm, och jag målade. Blommor såg jag knoppas, blom-
mor såg jag vissna. Jag målade. Barn såg jag uppväxa till flickor och gossar.
Flickorna såg jag blomstra upp till kvinnor, sköna som livets rosor. Jag såg dem
sedan åldras, jag såg dem vissna och förgå. Gossarna såg jag bliva män, jag
hörde dem tala klokt och skarpt, jag såg dem sedan åldras, såg dem blekna och
gråna. Men jag fortfor att vara den jag är och varit: intet. Jag målar blott.
Gud, min Gud! Detta är min sista bön till dig: låt också mig få vissna och dö
som andra.»
I Mannasamfund hade man ivrigt diskuterat de eviga frågorna, om
syndafallet, om Guds allmakt och det onda m. m. Dialektikerna hade
där korsat sina klingor, men förståndet hade stannat inför olösliga
motsägelser. Under hela sitt liv upphörde Almquist aldrig att fråga.
Han var mystiker, men tillika en aldrig tröttnande dialektiker. Rädd-
ningen hade han redan tidigt — under krisen 1819 — funnit i ett
motståndslöst, reflexionslöst försjunkande i Gud, och det är denna
kris, han här återkallar i minnet — väl med anledning av nya tvivel
och nya anfäktelser. Ty så mystiker han än var, kunde han aldrig
helt döva tvivlens demon, och det var just därför hans trängtan att
blott tro blev så intensivt brännande. Det var därför »törnroslivet»
för honom kom att framstå såsom den högsta livsformen.
Det fanns många olika strängar i Almquists väsen. Han var en Hermita-
religiös mystiker — måhända den mest genomförde, som vår litteratur geL
känner — och det var särskilt denna sträng, som vibrerade i hans
författarskap på 1820-talet. Han var även en nyromantisk revolutionär,
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
