Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom delar av den senare planerade cykeln Törnrosens bok. I de berättelser,
som från början voro ämnade att inleda Jordens blomma och vilka måhända delvis
voro skrivna eller påbörjade före överflyttningen till Värmland, skulle han skildra
världens och det äldsta (assyriska) rikets uppkomst samt de första religionernas
— Astartekultens, den persiska dualismens samt troligen även asalärans — inne-
börd. Med sin smak för det bisarra vände han här alldeles om Semiramis’ tradi-
tionella historia. I hans prosadikt är hon icke den grymma, otuktiga drottningen,
utan en uppenbarelse av den himmelska skönheten, av poesien och den rena kär-
leken, som väl såsom sådan för en tid bemäktigar sig människornas sinnen, men
som är dömd att gå under i denna värld. Han har här sammanvävt motiv från
olika håll, från folksagan om den vackra, misshandlade styvdottern, ur vars mun
pärlor och diamanter föllo, från den antika sagan om Semiramis, sådan denna
berättats av Diodorus Siculus, från Friedrich Schlegels Geschichte des Zauberers
Merlin och från Görres’ Mythengeschichte der asiatischen Welt. Symbolismen är
tämligen dunkel, men man ryckes i alla fall med, ty språket har onekligen färg
och poesi, en sagostil med en icke illa verkande nyromantisk ironi.
Ormus och Vida mera betydande än Semiramis är dock Ormus och Ariman,
rlman- som hör till hans bäst lyckade arbeten, säkerligen den kvickaste satir,
som någon av nyromantikerna åstadkommit, med en klar, koncis stil
och samtidigt äkta nyromantisk till sin innebörd. Bakom hans hån
mot »sekreterarefolket»1 ligger nog skaldens erfarenhet såsom tjänste-
man i ett svenskt ämbetsverk, och det är ej osannolikt, att en av
hans bekanta, Hartmansdorff, i någon mån fått stå modell för den
korrekte Ormus. Men satiren har ett vida förnämligare mål och rik-
tar sig i huvudsak mot den konventionella moral, som Almquist så
innerligen hatade. Den är den romantiska individualismens protest
mot lagbundenheten.
»Den persiske gode världsanden Ormus hade de bästa naturanlag.
Välviljan lyste ur hans ansikte, och ett nit, en iver att planera, så
att allt skulle gå väl, syntes i alla hans rörelser.» Sin bostad hade
han i manen, ty liksom Arkimedes insåg han, »att om man besutte
en fast punkt utom jorden, så skulle man kunna röra, om icke hela
»Sekreterarefolket, vars tilltagande såväl i antal som armod ofta väckt patriotens
bekymmer, har likväl det egna, att det icke som judar och zigenare blivit utkastat ifrån
nagot avlägset land. Dess medlemmar bestå tvärtom av alla europeiska nationers barn,
vilka liksom av ett blint och oförklarligt ursinne, dragna av en hemsk förtrollning, be-
giva sig in i denna kast såsom i en orden, vars första löfte är fattigdom, och det andra
att av all makt söka föra ett så pass lysande levnadssätt, att det skyler, vad som är en
följd av det första löftet. . . Påven, för att hava sina munkar beroende av sig, förböd
dem att gifta sig. De kommo därigenom att icke hava något hem, någon egendom,
några erkända barn, något jordiskt mål att älska, utan voro i allt påvens män. Vår
tids regeringar förbjuda alls icke sina sekreterare att gifta sig. Tvärtom inse de, att de
senare genom detta steg bliva ännu mera bundna och beroende, ty tidens fruntimmer
hava blivit indragna i regeringens intresse att bidraga till nationernas allmänna under-
kuvning och förtryck.»
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
