Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
torde vara den, som 1851 avgavs av Hierta: »Själva stycket ansågs så förryckt
— som det visserligen även är i vissa avseenden — att författarens farbror, biskop
Almquist, ansåg sig böra övertala honom, ehuru det ej skedde utan svårighet, att
makulera hela den tryckta upplagan.» Därtill hade farbrodern utan tvivel skäl,
ty för en ung tjänstemans befordran var en dylik bok allt utom rekommenderande.
Amorina förblev därför otryckt ända till 1839. För hans litterära ställning var
uppskovet knappast till fördel, ty 1823 hade Amorina blivit en bland de mest be-
tydande insatserna i den nyromantiska rörelsen, och 1839 gjorde hans bok alls
icke samma intryck, som den skulle hava gjort 1823.
Amorina är nämligen det arbete, i vilket de nyromantiska idéerna
hänsynslösast framläggas. Den »romantiska fugan» är här fullt genom-
förd. Det är svårt att säga, om Amorina är en roman eller ett drama.
Det hela har visserligen dialogform, men Amorina är ingalunda byggd
såsom ett drama utan såsom en roman, och »scenanvisningarna» äro
i romanens stil, äro utfyllande, berättande och skildrande stycken,
ofta med författarens reflexioner över personerna och handlingen,1
och de rent lyriska partierna äro ganska talrika — i en scen t. ex.
äro de uppträdande en solstråle, en klippa, löven, några narcisser och
en korp. »Fugan» är således i själva verket något i samma stil som
Tiecks romantiska sagospel. Den är det även däri, att prosa och
vers i växlande former, tragedi och komedi, högt och lågt, sublimt
och vulgärt äro blandade om vartannat. I ett brev, som Almquist
skrev, då han börjat med Amorina, har han försvarat denna stil. I
universum sitta ej det höga och det låga var för sig, »utan de gå
om varandra. Just när en konung går i sitt kröningståg, springer en
hundracka över hans fotter och rubbar hans serenitet.» Trots detta
vulgära inslag är Amorina, likasom Murnis, i grunden en religiös dikt
med en djup symbolisk innebörd. Bägge dikterna skildra en kamp
mellan det goda och det onda, och i bägge skiljas de älskande från
varandra på jorden för att förenas i himlen. Amorina liknar Murnis
också däri, att det hela verkar såsom ett skuggspel, både personerna
och staffaget. Händelsen skall visserligen tilldraga sig inom samtiden2
och spelar till en stor del vid Edsviken. Men trots en viss realism
erinrar landskapet icke så litet om de idylliska nejderna i Albions
1 Ett exempel: »Långt undan i en annan trakt av skogen, där Herman gick, lågo
lundar av dunkelgröna almar, och höga björkar reste mellan dem sina vita stammar,
slingriga, ojämna, buktiga stammar, ty känslan är icke rak. Såsom av vemod suckande
slogo Edsvikens vågor sakta mot stranden av dessa tysta lundar att yppa deras väna
sorg för tystnaden; men konvaljerna, de skalkaktiga, spridde vällukt och doft av glädje,
då de kände tårepärlorna ifrån vågorna stänka över deras vita bräm på stranden. Huru
log icke Solen?» På detta sätt fortsätter det ännu ett stycke.
2 I det företal, som inleder upplagan 1839, vill Almquist förlägga den till frihets-
tiden.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
