Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mannasamfund, var den om det onda. Swedenborg hade ju förnekat djävulens
existens och härlett det onda från människans fria vilja. Denna teori hade Sturt-
zenbecher utvecklat i en rent fatalistisk riktning Det finnes ingen personlig ond
makt, mot vilken Gud kämpar: »Den allsmäktige styr allt, som han vill; eljes är
hans makt inskränkt, och då är han ju icke allsmäktig.» Det onda, alla synder
och alla brott, äro därför Guds verk och nödvändiga för den allmänna världs-
planen. Brottslingen är i själva verket oskyldig och bör därför ej heller lida något
straff varken i denna världen eller i den tillkommande. Till en början tyckes
även Almquist hava omfattat denna åsikt. Han stöttes väl tillbaka av det mörka
i denna lära, men lyckades aldrig förena det ondas faktum med Guds allmakt
och kärleksrikedom. Problemet blev därför för honom olösligt med förståndets
makt, och i detta dilemma hamnade han i en extatisk mystik: »Låt — skrev han
i en anteckning, som återgår till en diskussion i Mannasamfund — teologien falla,
om det då skall vara hennes oundvikliga öde! Låt andra namn och saker upp-
komma — det rör icke min själ!... Skulle ingen teologi mer vara möjlig, så
står den heliga, odödliga fromheten kvar. Hon knäböjer i andakt inför Herren
sin Gud, den till hälften evigt obegriplige, den i sin dunkelhet sköne ... Om den
teologiska vetenskapen murknar, så skall bredvid den fallnas stoft andaktens skära
ros upprinna. Den är svag? Ja. Vem kan icke förstöra en blommas stängel
och blad. Men i Guds famn lever rosens väsen med huld skönhet i det land,
där inga mördare gå.» I detta mystiska försjunkande i Gud, i »törnroslivet», fanns
således svaret på teologiens gåtor.
Murnis. I andra punkter sluter han sig närmare till Swedenborg, särskilt
till siarens andelära. Utom jordelivet hade Swedenborg antagit tre
olika tillvarelseformer: himmelen, helvetet och andarnas värld, dit de
avlidna komma att fortsätta prövotiden. Allt på jorden har sin kor-
respondens i andevärlden (III, s. 248). Denna egendomliga åskådning
återfinnes redan i Karmola, men ligger särskilt till grund för hans
stora, 1819 skrivna prosaepos Murnis,1 som torde kunna betraktas
såsom Mannasamfunds religiösa urkund. Mystiken kommer fram redan
i stilen. Det är Ossians poetiska prosa, han här tagit till mönster
och efterbildat: »Höga som kommande tider, dystra som de förgångna,
stå askarna i den avlägset vinande skogen. Vill du höra om Nunas
död? Detta är berättelsen om vad som hände i en av de förflutna
tiderna. Huru gråter icke månen i nattglans över jorden? Älskar
du de gråtandes ord?» Redan detta språk — maniererat, efter några
sidor tröttande, men onekligen genialiskt — har ju med sitt halv-
dunkel något mystiskt, något av eolsharpa, som passar samman med
1 Murnis trycktes först 1845 under titel De dödas sagor samt ingick sedan, 1850, i
den tredje delen av Törnrosens bok (imperialupplagan). Den tryckta upplagan skiljer
sig emellertid icke så litet från den ursprungliga redaktionen, som visserligen är i
original förlorad, men känd genom en, som det synes, trogen avskrift i Uppsala uni-
versitetsbibliotek. Såsom av ett brev från 1821 framgår, var meningen att trycka Mur-
nis i Atterboms Poetisk kalender, ehuru detta ej blev av, vare sig av utrymmesskäl
eller av andra orsaker.
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
