Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklarade, sedan han något kommit sig, »att han skulle somna i ro och lugn,
om han visste, det jag var eller bleve Mühlendorfs maka». I den situationen gav
Amalia med sig, »ty av mina härliga idealers återfinnande i verkligheten hade
jag nu mest tagit ett hult farväl». Så blir hon förlovad och gift; vigseln skedde
juldagen, Sophie Zelows nyårsaftonen. Men i romanens fortsättning visar sig den
obetydlige, litet löjlige och triviale majoren alls ej passa för den överlägsna kvinna,
som blivit hans hustru. Han karakteriseras som en »ljum, färglös vardagsmän-
niska», och när den änglalika Amalia slutat sina dagar, gick majoren »med flor
om hatt och arm och så mycken sorg i hjärtat, som där fick rum — nästan tills
han trädde i nytt gifte». Major von Knorring fick läsa romanen i manuskript,
och det hedrar hans goda hjärta mera än hans skarpsinnighet, att han ej fann
någon likhet mellan de bägge majorerna, ty romanen »roade» honom, ehuru »han
avrådde dess utgivande på trycket».
Den tredje huvudpersonen, baron Axel, är däremot icke modellerad efter verk-
ligheten, utan tillhör de ideal, om vilka Amalia och Sophie Zelow drömt och som
de skapat med ledning av Byron och Sturm und Drang-romanerna. Han har en
mängd bedårande egenskaper och dessutom åtskilliga fel, som göra honom ännu
mera oemotståndlig för ett kvinnohjärta. Han är officer vid Andra livgardet i
Stockholm — med sin utpräglade rangkänsla senterade friherrinnan fullkomligt
avståndet mellan Andra gardet och Knorrings Skaraborgare — han är bildskön,
»herkuliskt» stark, världsman, stolt, slösare, lättsinnig o. s. v. — således i varje
tum en aristokrat av Byrons typ, det ideal, om vilket Sophie Zelow drömt. Att
Axel — skriver hon — »över allt, där han vistades, skulle utmärka sig och stå
högre än de flesta andra, är så naturligt. Hans ridderliga, fasta sinne, hans ljusa
förstånd, hans goda hjärta, hans livliga själ och hans sköna yta hade av natu-
ren ställt honom på en höjd, som ganska få kunde hinna.» Tyvärr var han fat-
tig, men »av sina kamrater och vänner ville Axel aldrig låna, utan han tog snart
ett fermt beslut att börja sina finansoperationer, just där så många andra sluia
dem, nämligen hos judarna. Detta medförde visserligen mycket ont, men även
något gott. Det gav visst Axel många bekymmer, men dessa voro icke av den
svåra art, som medvetandet att stå i förbindelse hos dem, man älskar, och fruk-
tan att ligga dem till last ofta nog ingiver. Så tyckte han åtminstone. Axel för-
aktade djupt sina fordringsägare, sade dem det alltid på samma gång, som han
betalade sina räntor med yttersta noggrannhet, och dessa bockade lika djupt för
båda delarna. Hans kredit var således förträfflig» — det sista förefaller ju något
egendomligt. I varje fall behövde Axel mycket pengar, »ty ganska få voro i
klädsel och equipering finare och elegantare än han», och naturligtvis var han
spelare. Ett högt spel — det erkänner friherrinnan —■ är väl en last, men egent-
ligen endast då spelaren vinner, och den aristokratiske Axel förföljdes alltid av
otur. En man med dylika egenskaper hade alldeles självfallet blivit en gunstling
hos de flesta damer, och enligt friherrinnan hade han haft »några små äventyr,
vilka kunde anses som den onda tidens oundvikliga offer på osedlighetens altar».
Av mera ingripande natur hade varit en tvåårig förbindelse med en förtjusande
och lättsinnig grevinna — en förbindelse, som han likväl före romanens början
brutit och som ingivit honom det förakt för hela kvinnokönet, vilket var så kläd-
samt hos Byrons hjältar.
Det var denne Lovelace, som infann sig på Ulfsborg dagen innan Amalias
bröllop, »svartklädd från huvud till fotter». Det behöver ej sägas, att han gjorde
furore. Han spelade gitarr och sjöng; »den undersköna rösten, som genom en
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
