Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fängelseväsen. Sedan Ottar kommit fri, får han i Posttidningen läsa, att en Tralling
avlidit i London, efterlämnande en kolossal förmögenhet. Han tror sig vara dennes
arvinge, även andra tro det, och så blir han förlovad med dottern till en tät
brukspatron. Ottar, fästmön och den blivande svärmodern begiva sig därpå till
Stockholm för att lyfta arvet, och nu följer en skildring av en dylik resa i början av
1800-talet, dels i vagn, dels på fartyg, vidare en ypperlig tavla av Stockholm
från Saltsjösidan, och slutligen upplösningen på arvshistorien — Ottar var ej alls
släkt med den avlidne. På samma sätt fortgå miljöskildringarna i den fjärde
delen, vilken slutar därmed, att Ottar gifter sig och slår sig ned såsom
bokhandlare i en småstad.
Bägge romanerna bäras upp av ett förträffligt berättarlynne, av en
osökt och naturlig humor, och bakom det glada skämtet sticker också
något av upplysningsförfattarens patos fram. Liksom Kellgren
nedhånar han de hemliga ordenssällskapen och universiteten, och hans
medkänsla för de fattiga och förtryckta i samhället tar sig ofta ett
sympatiskt uttryck. Detta kamplynne behärskar honom likväl vida
mindre än den tendensfria lusten att måla verkligheten, sådan denna
var. Det är också häri, som hans styrka ligger, och såsom Böök
visat upp genom en jämförelse mellan romanerna och Cederborghs
självbiografi, har han själv sett och studerat de olika miljöer, han
skildrar. Romanerna, ehuru visserligen ej äventyren, äro ur denna
synpunkt självupplevelser. För detaljerna hade Cederborgh en ovanligt
skarp blick, och denna visar sig särskilt i Ottar Tralling. Då han
beskriver en stuga, en gård o. d. tycker man sig nästan se en
holländsk naturalistisk genretavla. Såsom exempel kunna vi taga Ottar
Trallings besök hos brännvinsinspektör Rödblom: »Jag band min häst
vid grinden och inträdde på gården, som, fullsatt med såar, mäskkar
och hoar samt beströdd med rosthalm, var den mest skräpiga jag
någonsin sett... Det enda pilträdet, som fanns, stod lutande och
nästan uttorkat samt fullslaget med spikar, vari streck voro fästade
snett över gården att därpå vädra gamla trasor. En arg bandhund,
bunden med en slamrande järnkedja, sprang upp och ned på sin —
i stället för koja — kullagda tunna, varvid han kullsparkade sin med
sur mjölk fyllda lerskål och förde ett oljud, som om han vore galen;
en oren stallgumse gick baklänges för att ta ett språng och stångas,
och svinen följde mig snåla och grymtande ända in i förstun, så att
mitt första emottagande ej lovade något gott; men nästan ännu sämre
blev det, då jag inträtt. Gubben hade nyss ätit sin middag av
skivlax och lök, vilket både restantierna på bordet och atmosfären kring
honom tillkännagav. Vad han haft i den oskurade tennskålen, vet
jag ej, men av vissa anledningar vågar jag uppge det för ölsoppa;
en brännvinsflaska, till tredjedelen fylld med pomeransknopp, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
