Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brände denna. Då sedan Bengt Ilkainen, din fader, begav sig till Åbo
att klaga över våldsdådet, slog Klas Fleming honom först i bojor och
lät sedan — här på schavotten — avrätta honom. Hela din släkt
har han utrotat, din morbror, din farbror — alla ha de fallit på denna
stupstock eller hungrat ihjäl i slottets mörka fängelsehålor. Och så
greps jag själv — fortsätter Katri, tiggerskan — av vanvett, vandrade
ut på vägarna med mitt barn i famnen. Med sin guldsmidda skara
red Klas Fleming då en gång förbi, när du låg halvdöd vid mitt
hjärta — »Se’n vet jag icke, vad som hände mer. Allt nog — du
kved ej mera vid min barm.» Då Daniel nu vill trycka modern till
sitt hjärta, stöter hon honom från sig: »När du först bevisat, att du
är folkets son. Till dess farväl!» Därmed har Daniel Hjort fått den
livsuppgift, som han nu går att fylla. Så följer den tredje akten.
Hertig Karls amiral Scheel har kommit till Åbo och börjat belägringen
av slottet. Stålarm vägrar att giva sig, men bland knektarne har
Daniel Hjort redan börjat sitt undermineringsarbete, och på natten
begiver han sig till Scheel samt lovar att förråda slottet åt honom.
I den fjärde akten växer myteriet inom fästningen, soldaterna bryta
sig ut och gå över till fienden. Då upptäckes förräderiet, Daniel
fängslas och sättes ner i krutvalvet, och försvararna ha
överenskommit att, då hertigen tränger in i slottet, spränga honom, sig själva
och Daniel Hjort i luften. Johan Fleming har åtagit sig att kasta
facklan in i krutdurken, och bredvid den fängslade Daniel Hjort väntar
han blott på signalen. Men Sigrid Stålarm har icke kunnat tro på
Daniel Hjorts förräderi. Hon infinner sig i fängelset och frågar: »Jag
älskade dig en gång, Daniel Hjort. O, säg: du ej det hemska brottet
gjort? Ett svar! Du tiger?» Ni — svarar fången — har velat fostra
mig till en ödmjuk slav, bland böcker har ni kvävt min kraft, och
så solade ni er stolt uti er äras glans emot min ringhets natt. Då
kom till er en oförväntad gäst, den gamla kvinnan, som sökte sin
son, den siste av det folk, som genom er gått i kvav. Med henne
har jag stått vid min faders grav, och denna grav var en schavott!
I detta fängelsevalv ha mina bröder försmäktat, därför att de kämpat
för sin frihet, för sin rätt. Hon återfann sin son, och det är denne,
som här i kedjor står framför Eder. Sitt hat lade hon till mitt hat,
sin hämnd till min förtvivlan. Jag hade intet svärd, jag hade ord,
jag hade ingen makt, jag hade list, och fast mitt brott nu för mig i
avgrunden, skall Guds dom rycka eder med i samma eld. Störta
slottet, er och oss i grus! Eftervärlden skall en gång ge oss
ersättning! — I det samma ljuder signalen, Fleming vill kasta facklan i
durken, men med en omedveten rörelse rycker Sigrid Stålarm den ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
