Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en del berodde denna tystnad också på hans intresse för Svenska
akademien, som ju kunnat skadas av sekreterarens deltagande i den
politiska striden. Det blev i stället åt akademien han nu kom att
ägna sina krafter. Minsta glädjen hade han därvid av Ordboken.
Han ansåg det vara en hederssak för akademien att återupptaga det
arbete, som gustavianerna påbörjat, men som efter deras bortgång
avstannat, och han lyckades verkligen med sin energi få akademien
med sig. Denna seger blev dock den enda. Akademien saknade då
både de vetenskapliga och de ekonomiska tillgångar, som krävas för
ett dylikt företag, och efter Beskows död avstannade arbetet ånyo —
efter att hava vållat honom mycken möda och många besvikelser.
Mera glädje hade han helt visst av de talrika levnadsteckningar, han
nu skrev, de flesta för Svenska akademiens Handlingar, och i vilka
han fick hylla de fosterländska minnen, för vilka han alltid svärmat
— i det hela desamma, som Tegnér i sina dikter och tal förhärligat:
Karl XII, Gustav III och deras tider. Under detta arbete åldrades
han och åldrades med ett sällsport behag. Den gamle Beskow har
många drag, som erinra om Goethe. Ty också han hade blivit en
livskonstnär, visserligen utan det olympiska och storslagna hos Goethe,
men kanske med större grace. Sin levnadsfilosofi har han framlagt
i en liten skrift, Om själens helsa, som han först uppläste vid
akademiens enskilda sammankomster och sedan (1857) utgav av trycket.
Inför en filosofisk granskning torde den väl ej fylla måttet, hans etik
är nog ej den högsta, utan snarare en förfinad eudämonism, enligt
vilken själens harmoni, dess verkliga odling, dess lycka och
välbefinnande sättes såsom målet. Det kan också sägas, att både för
Goethes och för Beskows livsideal krävas vissa materiella
förutsättningar, som icke stå alla människor till buds. Beskow hade dem. Han
var rik, oberoende, bildad och begåvad. Men hur mången har icke
fått samma gåvor och dock stannat vid ett vida lägre levnadsmål?
Den själens jämvikt och odling, som för Beskow var det högsta
— det må nu vara ett högt eller ett lågt mål — hade han i varje
fall till sist nått, och man kan därför förstå den vördnad, ofta även
beundran, som av det yngre släktet ägnades den gamle. Sina dagar
slutade han en oktobernatt 1868, stilla och utan egentliga plågor.
Två år efter hans död utkom det arbete, som kanske är hans
förnämsta, hans ofullbordade Lefnadsminnen — vår memoarlitteraturs
nog främsta verk. Beskow visar sig här såsom en överlägsen
stilkonstnär, såsom en efterboren och i viss mån förädlad gustavian, på
samma gång älskvärd och spirituell, en författare, som dragit fördel
av sitt umgänge med sådana mästare som Leopold och Tegnér. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
