Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intryck. För att få fram katastrofen i Wallensteins tre sista akter
ansåg sig Schiller behöva en inledning, som kom att omfatta ett
förspel, Wallensteins Lager, femaktstragedien Die Piccolomini och de
två första akterna av Wallensteins Tod — således åtta akter.
Märkvärdigt nog slog denna metod an på Beskow. I företalet skriver han:
»Svårigheten att behandla Erik den fjortonde under dramatisk form
ligger ibland annat i bestämmandet av en fullständigt sluten och
rundad period av hans i tragiskt hänseende händelserika levnad.... Att
katastrofen slutades med hans död, faller sig tämligen naturligt; men
huru långt bör författaren gå tillbaka i det föregående för att samla
de elementer, som äro nödvändiga för att bilda ett tragiskt helt?»
Författaren — fortsätter han — »har trott sig handla närmast i
överensstämmelse med ämnets natur, då han framställt Erik i tvenne
olika tavlor, av vilka den ena skulle äga till föremål att teckna hans
fall och den andra hans försoning... Att teckna blott en av dessa
perioder utav hans levnad hade varit att beröva honom all historisk
sanning, och svårligen skulle åskådaren då känt igen honom. Schiller
har i sin Wallenstein givit mönster för en dylik dramatiserad
historiemålning i särskilda tavlor, av vilka var och en likväl för sig utgör
ett helt.» Liksom Die Piccolomini var även första delen av Erik den
fjortonde mera ägnad att läsas; »däremot är det senare stycket
snarare beräknat på teatereffekt än läsning». Likheterna med Wallenstein
sträcka sig likväl ännu längre. Det karakteristiska för Schillers hjälte
är hans obeslutsamhet, hans vacklande, och en liknande hjälte har
även Beskow velat skapa. Wallenstein hyser en blind tro på
astrologien, så ock Beskows Erik XIV; Schillers hjälte kämpar vidare
förgäves mot ett oblidkeligt öde, och det tyckes också hava varit Beskows
mening att i dramat inlägga en dylik strid: »Nästan hela hans levnad
är en fortgående tragedi, en beständig strid mot ett övermäktigt öde,
som gjorde själva hans dygder till medel för hans undergång.» Men
Schiller har icke varit hans enda mönster. I andra delen, där den
fångne Erik är hjälten, har Beskow inspirerats från Calderons El
principe constante — snarare än från Schillers Maria Stuart.
Calderons drama skildrar, huru en furste, just under den djupaste
förnedring, fången och inför döden, avslöjar sin själs hela ädelhet och storhet
— alldeles som Beskows Erik XIV, och det vackraste partiet i
dramat, den avsatte konungens tal inför sina domare, har nog skrivits,
sedan Beskow läst El principe constante. Ännu tydligare återgår en
annan scen till det spanska dramat. En ridderlig saracen Muley,
som står i tacksamhetsskuld till Don Fernando, vill rädda honom ur
fångenskapen, och sultanen, som misstänker detta, sätter Muley, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
