Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvick och glad, skrädde ej orden, var i umgängeslivet så litet biskoplig
som möjligt, och bland de gudomligheter, han hyllade, intogo både
Bacchus och framför allt Venus en mycket bemärkt plats. Att
regeringen likväl nämnde honom, berodde tydligen på hans stora rykte
som författare, på hans lärdom och till sist därpå, att kravet på
ortodoxi ännu ej fullt trängt igenom. I viss mån hade man börjat
att se biskopsämbetet något ur samma synpunkt som på 1600-talet.
En biskop borde vara en kulturpersonlighet, som inom sitt stift kunde
leda och rycka upp den andliga bildningen, och i det fallet gjorde
man icke någon skarpare skillnad mellan religiös och världslig
bildning. Ingen tid har haft en sådan samling snillrika och bildade
biskopar som Karl Johanstiden: Wallin, Tegnér, Franzén, Agardh,
till vilka både Karlstads stift och regeringen ville lägga Geijer. Det
var kyrkans män, som då gingo i spetsen för kulturen, men väl att
märka: ingen av dem hade börjat såsom teolog, och med undantag
av Wallin hade de alla varit professorer inom den filosofiska
fakulteten; alla hade de utan teologiska studier och examina blivit
prästvigda. Sambandet mellan kyrka, universitet och skola var ännu det
intimaste, ty biskoparna togos ofta från universiteten, och domkapitlen
utgjordes av gymnasiets lektorer, vilka mycket ofta befordrades till
kyrkoherdar. Det var ur denna synpunkt, som Tegnér såg
biskopsämbetet. Redan 1819 — således långt före hans egen utnämning —
kommer han i ett brev till Hagberg att tala om Carl von
Rosensteins lämplighet till ärkebiskop. Att ärkebiskopen var talman vid
riksdagarna betydde mycket litet. Talmännen »äro politiska
stereotyper; blott av årtalet märker man, att det är en ny upplaga».
Viktigare var hans ställning som prokansler, ehuru närheten till
Stockholm, där kansleren vistades, gjorde det mindre betydelsefullt.
Men »att en ärkebiskop såsom den naturlige chefen för det lärda
ståndet, för uppfostringsverket, för religionen, med ett ord för alla
landets andliga angelägenheter kunde vara en högst viktig person,
inser jag lätteligen». I det sista såg han således en biskops
egentliga uppgift, och samma ståndpunkt intog han, då han fått första
rummet på förslaget. Till Brinkman skrev han då: »Du vet icke,
med huru litet förstånd och huru litet besvär en biskopssyssla skötes
i vårt kära fädernesland. Jag har i fyra år suttit i Lunds domkapitel
och förundrat mig däröver.... Vad lärans renhet angår, så är det
förunderligt, huru den nu mera bibehåller sig liksom av sig själv, lik
petrifikaterna i ett naturaliekabinett, så att till och med en smula
kätteri kunde vara välkommen för mången bra karl, som då och då
kunde önska sig litet surdeg i dogmatikens osyrade bröd, ty religionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
