Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spåra en påverkan från antiken, i viss mån ock från den
fransk-klassiska estetiken. Tegnér begagnar, då han talar om Frithiofs saga,
icke ordet humanisering, utan modernisering, och ett omdöme, som
han därvid fäller om Goethes Iphigenie, är ganska belysande för hans
uppfattning: »Vem beundrar icke den sköna, enkla, ädla helleniska
formen? Och likväl — vem har någonsin känt sitt inre uppvärmt av
denna stenbild? Den flyttar oss, icke som poesien bör, från jorden
till himlen, utan endast från Norden till Grekland. Ingen levande ande
är inblåst i denna näso, de stirrande ögonen se på mig utan liv och
rörlighet, där klappar intet hjärta under den grekiskt rundade
marmorbarmen. Det hela är ett misstag, oändligen skönare än Frithiof,
men likväl efter samma konståsikter». Iphigenie var således för
Tegnér ett icke nog modernt drama, utan för mycket
helleniskt-antikvariskt. Även Frithiof var enligt författarens egen mening för litet
modern och för mycket götisk. Brevet är skrivet till Leopold, och
det förefaller, som om Tegnér här med andra ord upprepade samma
satser, som Leopold nedskrivit i företalet till Oden (se IV, s. 487 f.).
Denne opponerar sig där mot det krav på tids- och lokalfärg, som
kommit fram under förromantiken, och säger sig »hos Europas största
mästare icke sett på sådant sätt skildras varken de äldsta greker eller
de äldsta romare, varken araber eller amerikaner eller ens skyterna».
Och likväl stodo Leopold och Tegnér i denna fråga varandra ganska
fjärran. Den franska klassiciteten hade sökt att få fram det allmänt
mänskliga med bortseende från all tidsfärg, hade således i själva verket
sökt skildra idealiserade samtidsmänniskor, ehuru i en antik eller
exotisk förklädnad. Så kom Sturm und Drang med dess krav på
tidstrohet och lokalfärg — först Goethe i Götz von Berlichingen.
Nyhumanismen uppgav icke alldeles denna fordran. Den ville skildra
antikens hellener såsom antika hellener, men det helleniska var för
dem det idealt mänskliga. Tegnér var — såsom hans omdöme om
Iphigenie visar — icke nyhumanist på samma sätt som Goethe, och
ej heller fransk-klassiker som Leopold. Han var en fiende till
antikvariska preparat, götiska såväl som helleniska, men han fordrade
dock en viss tidsfärg, och svårigheten låg för honom i att avväga
proportionen mellan forntid och nutid. Alla för Tegnérs samtid
stötande drag i den gamla sagan har han därför avlägsnat, och häri har
han gått längre än Oehlenschläger. Men han har dock ej velat göra
Frithiof till en allmän-mänsklig typ utan all tidsfärg. Egenteligen
talat — skrev han till Brinkman — »bör väl all poesi vara modern
i den mening, som blommorna äro det om våren; den bör väl uttrycka
det sköna i allmänhet, men likväl modellerat på sin tids former; den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
