Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara borta. Att för övrigt — skrev han med anledning därav till Adlerbeth —
»ej blott stycken av götiskt innehåll, utan även andra poemer kunna ingå i Iduna,
därom kommo Geijer och jag redan i somras överens, och jag hoppas du ej har
något däremot. Man bör, så vitt man kan, undvika enformighet och ha avseende
på tidens anda, så vitt den möjligtvis låter förena sig med det gemensamma
syftemålet för vårt företag.» Dessa dikter i det tredje häftet voro Majsång, Skidbladner
och Flyttfoglarna samt de båda äldre, omarbetade dikterna Herthas barn och
Elden; i det fjärde tillkommo Den gamle hedningen (sedan kallad Asatiden),
Prästvigningen och Skaldens morgonpsalm. Andra under denna tid skrivna dikter
publicerades senare såsom Romresan, Jätten och Sång till solen, vilka alla
inskickats till Iduna, men ej införts. Av dessa är endast Asatiden en mytologisk
dikt, och för populariseringen av den isländska skaldemytologien har Tegnér nog
gjort mera än någon samtida skald. Såsom vi minnas skrev Geijer ingen enda
dikt av mytologisk halt. Ling hade visserligen gjort några jätteansträngningar i
denna väg, men mytologien var hans egen, ej den fornnordiska, och detsamma
kan sägas om Atterboms Skaldarmal. Asatiden däremot återger samma
föreställningar som Snorres Edda, och samtidigt ser Tegnér denna gudavärld från den
nyhumanistiska synpunkt, från vilken Schiller sett Die Götter Griechenlands.
Liksom Oehlenschläger förenar han redan nu goticism och nyhumanism. Naturen
var då — heter det i anslutning till Schiller — ännu ej en livlös kropp, en ande
rördes då i nu förstelnade leder, gullmanig Skinfaxe drog fram den skinande
dagen, ur den blåa floden sjöng grönskäggig strömkarl, skogsfrun svängde sitt
skärp mellan grönskande tallar, och skalden grep med senfull hand i harpans
strängar. Men denna asatid är gången, och fåfängt söker Iduna att väcka den
upp ur graven. Må därför Heimdal blåsa som vid Ragnarök, så att den
kraftlösa och överkloka dvärgaätten kan tro på Ljungarn, som nalkas med straffande
hammar.
I själva verket är dikten således riktad mot Götiska förbundets
antikvariska svärmeri, och i de övriga dikterna är den götiska
mytologien endast ett biverk. Deras betydelse ligger på ett helt annat
plan. De beröra samtidens problem — såsom Tegnér skrev i brevet
till Adlerbeth — och i formen har han i dem definitivt avlägsnat sig
från den eftergustavianska smaken och skapat en ny, individuell stil.
De hävdvunna, stereotypa vändningar, som ännu förekommit i Svea,
försvinna här så gott som alldeles, diktionen blir mera realistisk,
impulserna från den tyska idealismen allt starkare, under det att han
samtidigt bibehåller Kellgrens fordran på klarhet. Hans stil skiljer
sig därför lika starkt från eftergustavianernas som från
nyromantikernas. Det romantiska oändlighetsperspektivet finnes i dessa dikter,
liksom i Atterboms, men det ter sig på ett annat sätt. I sitt
minnestal över Tegnér har Geijer antytt skillnaden: Tegnérs »poesi är
ljusets, ögats, mer målande än musikalisk». Hans så medryckande
diktion har icke den atterbomska musiken, den saknar clairobskyren
och rör sig i ett strålande solsken. Den har, liksom Atterboms, en
underton av mystik, men en annan, av hellenisk platonism. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
