Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ensam i bräcklig farkost vågar
Seglaren sig på det vida hav;
Stjärnvalvet över honom lågar,
Nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! Så är hans ödes bud;
Och i djupet bor som uti himlen Gud.
Denna dikt följdes sedan av andra: Salongen och skogen,
Natthimlen, Mod och försakelse, Höstsädet, Tal och tystnad och flera
andra, som höra till den svenska lyrikens yppersta skatter, dikter, i
vilka det svenska nationallynnets bästa egenskaper komma fram. De
giva oss även Geijers egen personlighet — hans hurtiga, friska lynne,
hans manlighet och hans litet obändiga kraft, hans starka
familjekänsla, vemodet över ensamheten — ett vemod, som dock mildrades
av en gosselynnets optimism och framför allt av en varm religiositet.
De erinra, som sagt, om Goethes bästa lyrik, och Landquist och jag
ha oberoende av varandra särskilt fäst oss vid en dikt, som visar oss
både likheten och olikheten mellan de båda stora skalderna. Den
har tryckts först av C. D. Marcus (1909): Ord till en gammal hymn:
Känner du nattens tystnad?
Nattens heliga lugn?
Vindarna, vågor, berg och dal,
Allt, allt tiger still.
Då stiger upp ur hjärtat
Bönen och säger tyst:
Fader! Skänk också mig
De oskyldigas ro.
Det är möjligt, kanske troligt, att den första strofen inspirerats
av Goethes världsbekanta Über allen Gipfeln, men i den andra strofen
kommer olikheten fram: »Goethe skildrar ljuvheten att inslumra i och
förenas med naturens ro. Hans dikt är en naturstämning, som har
till bakgrund hans panteistiska världsåskådning. Geijer är i sin dikt
icke nöjd med denna naturens ro. Han fordrar något mer:
samvetets ro.»
Avslutning.
Man kan förstå, att Geijers »avfall» djupt måste hava smärtat
hans gamla vänner, ty han var dock medelpunkten i vänkretsen, den,
till vilken alla sågo upp och alla beundrade, en fascinerande
personlighet, livlig, impulsiv, ständigt fylld av nya idéer, som han
bekymmerslöst strödde ut, obesvärad i sitt sätt, drastisk i sina uttryck, med
en ovanlig lätthet att göra förlöpningar, som man dock gärna förlät,
en man, på vilken Runebergs ord om Kulneff kunde tillämpas, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0590.html
