Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt sämre med Uppsala. Adjunkten Höljer har ej kunnat läsa av
brist på åhörare. Han läser likvisst så intressant. Ett bevis att man
blott springer och lyss och läser över för dem, som kunna ge ej blott
kunskaper utan även — vad bättre är — ett betyg, som verkar i en
examen. Och efter examen? — en syssla, full mage och goda dagar
och så döden och den eviga vilan.» Att han ända sedan
vårterminen 1804 tillhört Höijers lärjungekrets, framgår även av ett
uttalande i Föreläsningar öfver menniskans historia: »Jag räknar ock för
en lycka det tillfälle, jag haft att oavbrutet i flera år få följa med en
stor svensk filosofs (Höijers) föreläsningar, av vilka jag ej
försummade en enda.» Redan förut var han, såsom vi sett, inne i den
tyska idealistiska filosofien, egentligen dock blott Kants och Schillers.
Genom Höijer gjorde han bekantskap även med de nyare, med Fichte,
Schelling och Friedrich Schlegel, och han bekänner i sina Minnen,
att denna filosofi tillgodosåg ett bland de djupaste behoven i hans
själsliv. Han sökte sig själv: »Däri ligger ock den oemotståndliga
dragningskraft, som filosofien på mig utövat. Henne endast har jag
studerat av behov, allt annat av föresats eller nöje. Kants, Fichtes,
Schellings skrifter ha under åratal ej kommit av mitt bord, varom
deras utslitna ryggar i min bokhylla ännu vittna.» Höijers idéer om
uppfostran, om den antika bildningens betydelse, hans förakt för
upplysningens utilism möta vi redan i några teser, som Geijer 1806 satte
upp på Värmlands nation, och vi skola återfinna dem i de första
skrifter, som Geijer publicerade.
I början av vårterminen 1806 tog han sin kandidatexamen och
kände detta som en befrielse: »Jag lever ett sällt liv, mina goda
föräldrar, läser, vad jag vill, roar mig, när jag kan, och min läsning
är ej annat än ett oavbrutet nöje. Farväl astronomi och fysik och
hebreiska! Min ceremonivisit är slut. Jag återvänder till mitt land
och mina första vänner, och skalder och snillen föra mig i en högre
och sällare rymd än någon jordisk parnass ligger.» Sin disputation
skrev han själv — vilket då ännu var mindre vanligt. Den hette
De ingenio politico medii ævi och behandlar således ett idéhistoriskt
ämne, det medeltida samhällets utveckling från antikens slut till
renässansen — ett väl vidlyftigt ämne för den lilla disputationens sjutton
sidor. Men hans studiebana var därmed ej avslutad, och på hösten
1806 kom han tillbaka till Uppsala för att fortsätta. Sitt uppehälle
fick han såsom informator, från ett stipendium och någon hjälp från
hemmet. Hans mening var att bli docent, och i det syftet hörde han
sig för hos professorerna, men — skrev han 1807 — »Skytteanus
har för det närvarande tvenne docenter, och emellan dem får jag ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
