Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin och den religiösa rörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det, som måhända föll mest i ögonen, var hans oerhörda
arbetsförmåga och den plikttrohet, med vilken han skötte sitt kall. I
Stockholm, där hans mannaålder förflöt, var hans arbetsbörda nästan
övermänsklig. Måhända — skriver Böök — »har aldrig en sådan mängd
av tjänstevärv hopats på en svensk ämbetsmans skuldror. Vid slutet
av sitt liv, såsom ärkebiskop och prokansler, tjänstgjorde han såsom
överhovpredikant, pastor primarius, preses i två konsistorier, medlem
av nästan alla akademier (han var ordförande i tre på en gång och
höll under ett år sex högtidstal); dessutom var han ständig ledamot,
ofta ordförande, i de talrika direktioner och kommittéer för
Stockholms undervisningsverk, vid vilkas organiserande han tagit ett så
verksamt initiativ.» Och han var en präst och själasörjare som få,
ständigt anlitad vid bröllop, begravningar, rådfrågad i andliga
angelägenheter och särskilt verksam för huvudstadens fattigvård. Då —
berättar en minnestecknare — »under koleratiden 1834 så mången av
hans stånd sviktade i sina plikter, gick Storkyrkans herde främst på
farans bana och gav de yngre föredömet. Han var den förste, som
vågade jordfästa ett koleralik, och undandrog sig aldrig att i sin tur
verkställa denna förrättning. Vi hava hört sägas, att då han såg en
av sina ämbetsbröder, som skulle besörja en slik jordfästning, darra
av förskräckelse, gick han själv i dess ställe, och då den allmänt
aktade Lagerheim föll ett offer för farsoten, intog Wallin hans plats å
sundhetsbyrån, outtröttlig, vakande natt och dag.» Då Atterbom
skrev sin Prolog, satte han såsom den nya tidens uppgift att »på
Karlaålderns oförstörda grund» resa de vigda fanor. I detta fall har
nog ingen varit den nya tidens man i så hög grad som Wallin. I hans
personlighet gick det igen mycket av det bästa hos vår stormaktstid.
Han var en Haquin Spegel under romantikens århundrade med den
gamle karolinens arbetskraft, stränga pliktmedvetande och med
karolinens djupa känsla för medborgarens skyldigheter mot fosterlandet.
I Wallins personlighet ligger det något gripande karolinskt svenskt.
Han tillhörde icke det Götiska förbundet, skrev aldrig någon »götisk»
dikt, men likväl fanns det nog ingen så god »göt» som han; det
skulle i så fall vara Geijer. Ty Wallin ägde verkligen, såsom
förbundets stadgar fordrade, »de gamla göters» redliga sinne och deras
nit för allmänt väl. Och han var icke blott en god medborgare och
en god svensk; han var också en god dalkarl. Det var detta, som
Järta framhöll i sin recension av Wallins dikter. Palmblad förklarade
sig vara ur stånd att upptäcka detta provinsiella drag hos våra
skalder: »I alla fall betvivlar recensenten mycket, om man t. ex. hos
Kellgren skall upptäcka — nämligen på tonarten av hans poesi —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
