Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Wallin och den religiösa rörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schartau.
Hans biografi är ovanligt fattig på data. Han föddes i Malmö 1757, blev 1771
student, prästvigd 1780 och 1785 antagen till stadskomminister i Lund. I Lund
stannade han, utan att söka befordran, ända till sin död 1825. Några skrifter
hade han då ännu ej utgivit, och de många, han författat, blevo först efter hans
död befordrade till trycket. Det inflytande, han under denna tid utövade, berodde
på hans personlighet, hans
predikningar, hans katekesförhör och de
brev, han såsom själasörjare skrev
till dem, som rådfrågade honom.
 |
Henrik Schartau.
Oljemålning av M. D. Roth. 1797. Lunds
universitetsbibliotek. |
Hans religiösa ståndpunkt måste
betecknas såsom fullt originell. I viss
mån erinrar han om de bättre av
1600-talets ortodoxa teologer; han är,
liksom de, strängt renlärig, håller på
en god kyrkotukt, på laglydnad och
undergivenhet för överheten, ogillar
all separatism och allt känslopjunk,
men i olikhet mot de barska
karolinska teologerna är han icke polemiker.
Såsom predikant anföll han aldrig
avvikande meningar, utan framlade
blott sin egen. I ett brev skrev han:
»Då det i författningarna är
förbjudet att i offentliga tal nämna någon
människas namn eller utmärka någon
person, så får en lärare akta sig, att
han icke på en gång överskrider
visdomens regler och samhällets lagar.
Villfarelserna bör han icke angripa,
så att han beskriver dem. Han gör
däremot bättre, i att han utvecklar
och av den Heliga Skrift bevisar den motsatta läran, ty då blir en sådan lärdom
på en och samma gång ett preservativ och ett medikament, så att den både
förekommer den andliga krankheten och botar den.» Han hade först tilltalats
av herrnhutismen. Visserligen anslöt han sig aldrig i det yttre till
brödraförsamlingen, men han betecknade sig själv såsom herrnhutare under åren
1781—1787. Det, som grep honom hos denna rörelse, var, att den ägde vad
statskyrkan vid denna tid saknade: ett varmt religiöst liv. Å den andra sidan fanns
hos herrnhutismen mycket, som måste stöta en natur som Schartaus tillbaka —
först dess känslopjunk. Han var icke någon känslans man utan en skarp logiker,
vilken såsom sådan hade en beröringspunkt med neologiens rationalism.
Huvuddragen — skrev Agardh — »i Schartaus omdömeskraft voro stark logisk
bestämdhet, dialektisk finhet och orubblig konsekvens. Han stannade i sin
tankegång aldrig på halva vägen. Han gick från sats till sats utan att låta sig
avhålla av sidoblickar.» Hans predikningar hava därför nästan formen av
avhandlingar och verka med huvudavdelningar, underavdelningar och
underavdelningars underavdelningar icke så litet skematiska. En dylik begåvning
passade tydligen icke för brödraförsamlingens känslomystik. Han ville hava en »jämn
och stadig kristendom», ej en »kinkig och ömtålig». Herrnhutarna ordade för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0459.html
