Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goticismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilka han sedan under hela sitt liv skulle förbliva trogen. Sitt livsuppehälle fick
han genom språklektioner, i franska, tyska och engelska, men hade det tydligen
mycket knappt. Därjämte uppträdde han såsom författare. Såsom sådan hade
han försökt sig redan i Stockholm, där han till teaterdirektionen inlämnat ett —
nu förlorat — stycke, som av vissa antydningar att döma varit i Kotzebues
sentimentala stil; likaså hade han för teatern sysslat med översättningar. I
Köpenhamn fortsatte han och skrev — på danska — ett lustspel i tre akter, Den
Misundelige, som verkligen blev tryckt och som är en komedi i 1700-talets vanliga
stil. Någon fast litterär ståndpunkt hade han icke. Den framstående danske
biblioteksmannen Werlauff, som under dessa år var hans nära umgängesvän, ger
emellertid några antydningar om den riktning, i vilken Lings litterära smak gick.
Werther tilltalade i hög grad »den stundom svärmiske och melankoliske ynglingen»,
likaså Ewald, vars Balders död han översatte till svenska. Werlauff hade till
Werther och Ewald också kunnat lägga Ossian och — bland svenska författare
— Lidner samt över huvud hela den känslosamma riktningen inom 1700-talets
förromantik. Denna sentimentalitet förblev alltjämt själva grundtonen i Lings
väsen, även sedan han framträtt såsom den urkraftige asabarden. De år, under
vilka han uppehöll sig i Köpenhamn, voro likväl själva brytningstiden i Danmarks
litteratur. 1802 åhörde han Steffens’ föreläsningar. De filosofiska tankegångarna
i dessa var väl Ling för oskolad att kunna tillägna sig, men det nationella
inslaget grep honom dess mera, och av den danskt patriotiska rörelsen 1801 i
samband med det engelska flottöverfallet hade också han ryckts med samt inskrivit
sig som frivillig vid det andra kompaniet; detta kom visserligen aldrig att deltaga
i själva slaget, men det berodde ej på Ling. Till julen 1802 utkommo
Oehlenschlägers första Digte. Han blev — berättar Werlauff om Ling — »förtrolig
med Ewalds, Baggesens och den då framträdande Oehlenschlägers poetiska
arbeten; av den först och sist nämnde blev han isynnerhet en ivrig beundrare».
Det kan dock ifrågasättas, om icke Werlauff här ser saken något ur en senare
tids synvinkel. Några större, utpräglat fornnordiska dikter innehåller ju icke den
1802 utgivna samlingen, och det förefaller, som om Ling av de danska skalderna
företrädesvis fäst sig vid Ewald samt icke minst vid Pram. Steffens’ och
Oehlenschlägers nyromantik kunde han aldrig rätt förstå, och i det hela stod han
1700-talets goticism närmare. Enligt Werlauff skall Ling på biblioteket hava börjat
studera den fornnordiska litteraturen, »eddorna och den nordiska mytologien».
I varje fall hade han nu blivit »göt», om man därmed blott menar en författare,
som gripits av svärmeri för forntiden. Ett uttryck härför är hans i Köpenhamn
författade, ehuru först 1814 utgivna (och då något omarbetade) sorgespel Eylif den
göthiske, vartill han antagligen fått ämnet från Lagerbrings historia. Så vitt jag
kan finna, är det dock snarast Leopolds Oden, som varit hans förebild och icke
Ewalds på prosa avfattade Rolf Krage eller dennes på blankvers skrivna Balders
död. Fornnordiska ämnen voro ju ganska vanliga inom den gustavianska
dramatiken — vi hava dylika stycken av Leopold, Adlerbeth, Paykull, Rosenheim m. fl.
— och häri låg således intet nytt. Och ej heller i behandlingssättet. Ling
iakttager liksom gustavianerna de heliga tre enheterna, och versen är, såsom hos dem,
alexandrinen, vilken här är lika retorisk:
Ja, kämpar! Götens mod och götens tro jag känner,
Hans tunga och hans arm mig aldrig svikit än.
Och då för kung och land han brynjan på sig spänner,
Är segern ju hans hopp och döden själv hans vän?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
