Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goticismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationella. Dikten verkar mera såsom en tysk medeltidssaga än såsom
ett nyberättat fornnordiskt kväde — å den andra sidan får medges,
att det folkliga måhända icke kommit lika bra fram, om han
begagnat det för moderna läsare dock mer eller mindre antikvariska och
för oss artificiella fornyrdislag. I Baldur hin gode valde han en
annan väg. I Solgers tyska översättning hade han läst Sophokles’
Oidipus, och i labdakidernas ödestragedi tyckte han sig finna en viss
likhet med Baldersagan. Denna skrev han därför om till en tragedi
i grekisk stil. I versifikatoriskt avseende är detta drama t. o. m.
mera antikt än Schillers och Goethes; där dessa använda Shaksperes
blankvers har Oehlenschläger den antika jambiska trimetern, och hans
drama har körer, vilket Goethe icke haft i Iphigenie. Men
Oehlenschlägers körsånger äro ej den grekiska tragediens. Han har icke
en enda kör såsom Sophokles utan flera, körer av skogsalfer, av
människor, av skuggor. I det hela gör Baldur hin gode alls icke
intryck av någon grekisk tragedi, utan snarare av en mytologisk opera,
och i detta fall har Stagnelius i sina fornnordiska tragedier förstått
saken vida bättre. Till en del torde detta bero på ett annat
misstag, till vilket Oehlenschläger gjorde sig skyldig. Den grekiska
tragediens gestalter voro icke gudar utan heroer, ty gudarnas öden
kunna ej röra oss så som människornas, de kunna ej lida såsom vi
och ej heller i samma mån framkalla vår medkänsla. Detta förstod
Oehlenschläger icke, då han beslöt att av Baldersagan göra en
grekisk tragedi. Hans gudar äro teaterfigurer, icke verkligt levande
väsen, och såsom helhet synes mig detta försök att för den moderna
dikten erövra asaläran förfelat. Likväl finnes där ett parti, som är
fyllt av en stor och äkta poesi — det parti, där skalden var nästan
obunden av sina källor. För den mäktigt verkande skildringen av
dödsriket har Snorraeddan endast givit honom ett obetydligt
incitament; snarare har han här fått sin inspiration från Homeros’ Hades,
och dessa uppslag har han utfört med en överlägsen poetisk kraft
samt med en fantasi, som utan tvivel återger den forne nordbons.
Ty just så bör denne hava föreställt sig Hels dystra rike, den fuktiga,
skumma håla, där de maktlösa skuggorna icke längre mäkta tala utan,
såsom hos Homeros, endast kunna viska och »pipa».
Goethes nyhumanism ligger ock bakom det drama, som han kort
därefter skrev, Palnatoke (1809), vilket fick en icke ringa betydelse även
för den svenska goticismen. Asareligionen har nämligen i detta drama
förlorat det inslag av barbari, som funnits i Hakon Jarl, och blivit
snarare en humanitetsreligion, under det att den av nyromantikerna
så beundrade katolicismen, som utträngde denna, framställes såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
