Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goticismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man gjort bekantskap med Tacitus’ Germania, och naturligtvis hade man gripits
av den romerske hävdatecknarens idealiserade skildring av forntidens germaner i
deras motsats till de förvekligade romarna. Genom den religiösa kamp, som det
protestantiska Tyskland kom att föra mot Rom, hade detta svärmeri för cheruskern
Hermann ytterligare stegrats, och Tacitus’ Germania spelar också ganska mycket
in särskilt i 1600-talets tyska roman. Sin egentliga betydelse fick denna forntyskt
färgade patriotism likväl först genom Klopstock, och i hans diktning förenade sig
motiv från Tacitus, Ossian och den fornnordiska litteraturen. Åtskilliga av dessa
gå igen också i senare nordisk diktning, så talet om »Herthas ö». Tacitus hade
omnämnt den hemlighetsfulla kult, som på en ö i det norr om Germanien liggande
havet egnats gudinnan Nerthus (Niord). Men Nerthus hade genom en felläsning
förvandlats till Herthus, och så uppstod gudinnan Hertha, vars ö identifierades med
Själland. Tacitus hade vidare berättat, att germanerna hade krigssånger, kallade
»barditus», och dylika förekomma även flitigt i Klopstocks skådespel eller — som
han kallade dem — »Bardieten». De uppstämmas av skalder, vilka kallas »barder»,
och dylika uppträda som bekant också i vår egen götiska diktning. De stamma
emellertid icke från Tacitus utan från Gray och Ossian, som redan 1764 kommit
ut i tysk översättning. Namnet är i Tyskland dock äldre än Klopstock. Redan
1600-talets lärde hade sammanblandat kelter och germaner och ansett, att kelterna
varit en germansk stam; denna uppfattning delades ock av Gray och Mallet.
Vad som berättades om de ena, tillämpade man därför i Tyskland på de andra.
Hos kelterna funnos druider och barder. Dessa senare voro lyriska, icke episka,
skalder, men de uppfattades nu av tyskarna redan före Klopstock såsom skalder
i allmänhet, och hos Klopstock är det »barderna», som föredraga de germanska
krigssånger, som han inlagt i sina dramer; från honom gingo de över till den
nordiska poesien. Klopstocks kännedom om den rent nordiska mytologien var
emellertid mycket obetydlig, och hans uppfattning av de germanska
gudomligheterna har naturligtvis påverkats av hans kännedom om de romerska. Men så
till vida blev hans insats dock av vikt, att han gav uppslaget till en ny poetisk
mytvärld, den germanska, vilken nu börjar uppträda vid sidan av den
grekisk-romerska. Denna mytvärld möter oss i hans dramer, vilka tydligen äro byggda
efter grekiskt mönster, och denna förening av grekiskt och germanskt förtjänar
en viss uppmärksamhet. Vi hava mött den förut hos Gray, vars The bard till
formen är ett pindariskt ode, och vi möta den sedan i Oehlenschlägers Baldur hin
gode, hos Clewberg, Adlerbeth, Franzén, Ling och Stagnelius, vilken senates
nordiska dramer äro tragedier i grekisk stil. Även i ett annat fall voro Klopstocks
Bardieten av betydelse. De voro, som sagt, starkt patriotiska, och denna patriotism
blev också ett bland de viktigare inslagen i den nordiska goticismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
