- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken /
270

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I den följande körsången tycka sig nu brudtärnorna se, huru
»valjungfrun» kastar sig på den skummande fålen och hastar till slagfältet
»att öka de sälle einheriars tal». Kampen skall börja, Hilma, Gerda
och kören uttala dystra aningar, och Alf, som vet, att han skall falla,
ger sin syster en bägare med gift, som hon tömmer för att ej falla
i segrarens hand. Den pessimism, som ligger bakom Havamal och
som Stagnelius’ samtid för övrigt ej fattade, blir nu motivet i den
följande körsången: Tron ej för hastigt molnfria himlar, rosor i knopp,
vilande bölja och nattgammal is, »först när på fästet stjärnorna brinna,
må du berömma din flyktade dag». I striden har, som man därefter
får höra, Sigurd segrat, Alf och Ragnar hava stupat, och Sigurd
kommer för att taga sin brud. Var är hon? frågar han Gerda. »I
bröllopskläder väntar hon dig re’n, guldvirkad purpur hennes kropp
betäcker och ädelstenar kröna hennes lockar.» Detta är dock blott
en omskrivning för den upptäckt, som Sigurd strax därefter gör:
bruden är död, och liksom den grekiska tragediens »budbärare»
redogör Gerda för hennes sista stunder. Den avslutande handlingen
berättas, såsom vanligen i den grekiska tragedien, av en annan
»budbärare», en av Sigurds kämpar. Med bruden i sin famn har Sigurd
bestigit sitt drakskepp, på vilket man rett ett bål. Detta har han
låtit antända, hissat seglen och styrt ut till havs:

Förskingrad flyter nu den höges aska
Kring oceanen, och den lätta urnan
Försmår att hysa stoftet av den man,
Vars armar fordom skakade en värld.


Körens sång om Ragnaröks världsskymning och den nya värld,
som skall uppstå efter förgängelsen, slutar dramat. Jag har kanske
väl utförligt uppehållit mig vid det, men jag har gjort det, därför
att det så avgjort är det förnämsta, som dittills framkommit inom vår
dramatiska litteratur. Närmast bör det jämföras med Leopolds Oden,
som betecknar höjdpunkten av den fransk-klassiska dramatiken i
Sverige, och med Lings Agne, som i viss mån är det första romantiska
dramat. Till det senare skola vi i det följande återkomma; här kan
det vara nog att konstatera, att det nästan alldeles saknar det för ett
diktverk väsentliga: poesi. Det är fullkomligt träaktigt, och i sin
götiska ortodoxism gör Ling mera intryck av trosviss läsare än av
poet. Oden däremot var skriven av en vida förnämligare skald, och
trots sina brister står dramat dock på en högre poetisk nivå än Agne.
Likväl utfaller en jämförelse mellan Oden och Sigurd Ring obetingat
till Stagnelius’ fördel. Oden hade, såsom vi minnas, en ytterst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free