Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hans mest bekanta och populära dialog Symposion (Gästabudet).
Eros är kärleken till det sköna. Hos naturväsendena yttrar sig denna
kärlek i könsdriften, men hos högre väsen i den dödliga naturens
strävan att nå den odödliga. Den, som strävar dithän, älskar först
sköna gestalter, men finner snart, att kroppens skönhet är av ringa
värde inför själens, och till sist skall han måhända höja sig till det
skönas egen idé, inför vilken allt annat bleknar bort såsom intigt.
Några svaga spår av denna platonism finnas redan, såsom Böök
påpekat, i dikter från 1813, och i den nyss citerade, två år senare
elegien är den fullt tydlig. Den Eros, som han så häftigt dyrkat,
hade varit den lägsta. Kvinnoskönheten var ju för platonismen blott
en ofullkomlig form av det skönas egen idé, av den överjordiska
skönheten, och först då mannen gjort sig fri från materiens slagg,
först då förvandlas hans Eros till kärlek till Aphrodite, Uranos’ dotter,
den överjordiska skönheten. Med denna från Symposion lånade tanke
slutar Stagnelius’ elegi: hans sällhetsbegär kan aldrig fyllas på
jorden, utan först då Venus Urania för honom öppnat ett moderligt
sköte. Här nere hade han endast älskat den avglans, han funnit av
det skönas idé (»Formen jag älskade blott, och formen är gudomens
spegel»).
Den erotik, till vilken Stagnelius var dömd, fick ock sin färg av
hans uppseendeväckande fulhet. Alla, som skildrat hans yttre, hava
varit ense i denna punkt. Atterbom, som ju högt beundrade honom
och hade sina uppgifter från Almquist, Hammarsköld m. fl., som
personligen råkat Stagnelius, skriver: »Till sitt yttre obehaglig, otymplig,
till och med ful, i sin klädsel ovårdad nära till cynism, i sitt
beteende över huvud stillatigande och sluten, gick han bland dem som
en person, som ej lockade till närmare umgänge och ej tilldrog sig
uppseende genom annat än sin otrevlighet.» En sådan man kan icke
gärna bliva någon lycklig älskare, och redan härigenom hänvisades
han till den lägsta formen av erotik. Ej ens hans så pietetsfulle
systerson Wimmerstedt har velat fördölja detta: »Han var en
människa och ingen vingklippt ängel; han var en ung man med lidelser
som de flesta, med en fantasi som ytterst få. Hans Psyke svävade
icke alltid med skära, oskuldsvita vingar i höga, uraniska rymder;
hon förblev, tyvärr, icke alltid främmande för den lägre erotikens
osunda, villsamma nejder. Dessa sinnlighetens tillfälliga segrar måste
med nödvändighet hava framkallat grymma slitningar i hans inre
andliga liv med dess djupa eller rättare höga, ideala grundriktning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
