Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STAGNELIUS
Enslingen.
Samtidigt med det att striden mellan den gamla och nya
skolan pågick som hetast, vandrade en student på Uppsala
gator, okänd för Atterbom och hans vänner och som det
tyckes utan någon lust att stifta bekantskap med dem. Det
var Erik Johan Stagnelius — vid sidan av Atterbom
Sveriges störste nyromantiske skald. Han flyttade sedan till Stockholm,
också där utan att träda i någon beröring med huvudstadens
nyromantiska kotteri. De ende, han kände, voro Askelöf och Almquist, som
voro hans kamrater inom ämbetsverket, men nära varandra kommo
de icke; Hammarsköld sökte visserligen upp honom, men erkänner
själv, att »jag ägde icke äran eller lyckan av Stagnelii närmare
personliga bekantskap». Han stod således utanför bägge de
nyromantiska grupperna — tydligen därför att han icke ägde något intresse
för litterära bekantskaper. Därav har man dock knappast rätt att
utan vidare beteckna honom såsom någon skygg enstöring.
Visserligen var han ingen sällskapsmänniska, men inom en viss miljö var
han alls icke omöjlig för umgängeslivet, kunde där t. o. m. vara glad
och uppsluppen — till en viss gräns, ty i hans inre tyckes ingen
hava fått blicka in. Någon förtrogen vän ägde han icke, och det är
betecknande, att vi av hans hand endast äga två brev, det ena till
fadern och det andra till systern, båda utan någon betydelse. Även
den skörd, som hans så ytterst samvetsgranne biograf, Fredrik Böök,
kunnat inhösta av samtidas omdömen om hans personlighet, är ytterst
mager.
Dikternas kronologi.
Svårigheten att skapa en bild av denna personlighet är stor, även därför att
den kronologiska ordningen av hans skrifter länge varit ganska dunkel. Själv
utgav han blott Wladimir den store (1817), Liljor i Saron (1821) och
Bacchanterna (1822). Hans Samlade skrifter trycktes först efter hans död av
Hammarsköld (1824—1826). Emellertid har denna kronologiska fråga nu med stort
skarpsinne tagits upp av Böök, Albert Nilsson och Cederblad, och ehuru flera dunkla
punkter återstå, har man nu, i detta fall, dock kommit till vida större klarhet än
för några år sedan. Särskilt viktigt är Albert Nilssons uppslag, som stöder sig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0302.html
