Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Tegnér äro intrycken svagare, ty Vitalis var alls icke retoriker,
men stycken finnas, i vilka man dock möter en återklang från denne,
exempelvis den fosterländska dikten Sverige, där man i första strofen
finner en bild, som är alldeles i Tegnérs stil. Södern är en ros, som
Gud planterat i skapelsen, »men hans lilja är den höga norden, där,
som jättefästen, fjällen stå», och den vita jorden famnas av himmelens
blå. T. o. m. från de gustavianska skalderna har Vitalis fått uppslag,
ty bakom hans bibelparodier — Kung Pharao, Kung David och
Bathseba, Jerichos erövring, Holophernes och Jerusalems skomakare —
ligga nog Bellmans. Men Vitalis’ äro knappast lyckade, de äro mera
vulgära än roliga, och de sakna alldeles den rokokostämning, som
utgör charmen i de Bellmanska dikterna. Och dessa sjöngos, under
det att Vitalis’ äro skrivna på en ganska knagglig meter. Även fru
Lenngren har nog föresvävat honom. Julkalaset, som obestridligen
är en ganska målande skildring av ett bastant prästkalas, erinrar ju
om dikter som Grefvinnans besök. Men Vitalis saknar den älskvärda
humor, i vilken fru Lenngren förstod att dölja sin satir, och i stället
kommer den stackars informatorns bitterhet fram.
Hans mest lysande satir är nog Promotionen, men egentligen blott
dess början och dess slut. Början riktar sig mot den tidens
akademiska disputationsväsen, mot de klena avhandlingarna, som skrivits
av professorn och som med »granna floskler» på dålig latin försvarats
av kandidaten, vilken därefter lagerkrönes såsom en romersk imperator.
Här är satiren förträfflig. Och slutet är onekligen högstämt, då han mot
denna akademiska ståt sätter skaldens och forskarens fria verksamhet.
Jag redan löst min Pegasus från plogen;
Hans klippta vingar börja åter växa.
Må andra gräva ned sig uti mullen!
De äro döda; det är deras hem.
Jag leva vill i sångens gudaliv,
Jag sitta vill i forskningens demanttorn,
På vilkets spira morgonstjärnan glänser,
Och där med frihet läsa och begrunda
De kolossala, gyllne hieroglyfer
Uti naturen och mitt eget hjärta.
Se! Phœbus sänker sig på silverskyar
Och i en mera värdig skrud mig kläder.
En krans han flätar in i mina lockar
Utav den lager, vilken ej förvissnar.
Han vid min skuldra fäster gyllne bågen,
Varmed han fordom ormen Python dräpte,
Till tecken att en skald skall vara hjälte.
Han sätter i min hand den gyllne lyran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
