Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken / 201 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

V. F. Palmblad. Oljemålning av Steper. 1852. Östgöta nation. Uppsala.

Intresset hade nu emellertid allt mera vänt sig från de estetiska frågorna till
de sociala och politiska. 1838 hade Geijer gjort sitt »avfall», och året därpå hade
Almquist utgivit Amorina och Det går an. Den liberala rörelsen hade således
vuxit oerhört i styrka, och det gällde nu att med kraft slå den tillbaka. En bland
de därvid mest anlitade pennorna var Palmblads, och efter Geijers avfall kan han
betraktas såsom Uppsalaultraisternas huvudman. Mot Almquist gav han ut en
briljant skriven satir: Törnrosens bok, nemligen den äkta och veritabla (1840), och
året därpå följde tvenne politiska broschyrer, Politisk camera optica och Om
sällheten af en ministerialstyrelse. Han skrev även en och annan artikel i det
konservativa huvudorganet Svenska Biet (1839—1844), och då detta upphörde, vände
man sig till Palmblad, för att han skulle sätta sig i spetsen för en ny tidning.
Det skedde med Tiden, som började 1847. Den utgavs och trycktes i
Stockholm. Men en daglig tidning, vars huvudredaktör bor i en annan stad, var
särskilt då, när varken telegraf eller telefon fanns, naturligtvis en orimlighet, och
Tiden fick därför överflytta till Uppsala, där den trycktes till slutet av 1851. På
sommaren detta år inträffade den Almquistska katastrofen. För liberalismen var
denna naturligtvis en ytterst obehaglig affar, av vilken den konservativa pressen
ej underlät att begagna sig. Nästan skarpast var Palmblad, som i Tiden tog upp
ämnet i uppsatsen Sista acten i Går-an-dramat, vilken han sedan utvidgade till
broschyren Den nyaste solförmörkelsen på publicismens himmel eller sista acten i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>