Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och eviga lycksalighet såsom Fader, Son och Ande.» En psalm bör
vara sådan, att allmogen förstår den, och Bibeln är allmogens enda
läsning, »jag såsom född och till mitt fjortonde år uppfostrad bland
den, vet, att den förstår av Bibeln så mycket, som behövs till att
fatta det enda nödvändiga — det, att söka Guds rike och hans
rättfärdighet». Hedborn var således, som han själv förklarade, en
kristtrogen av gamla observansen och fordrade därför, att psalmerna skulle
vara »kristliga, enfaldiga och sublima».
I vad mån han själv nått detta ideal, kan ju vara tvivelaktigt —
i några fall torde han dock hava gjort det — men ostridigt är, att
hans insats blev av vikt, och vi skola därför i det följande, på tal
om Wallin, återkomma till Hedborns psalmer. Genom den andliga
kris, han genomgick, hade hans diktning fått en starkt religiös
inriktning, de världsliga dikter, han efteråt publicerade, voro få och ofta
— ehuru visst icke alltid — obetydliga tillfällighetsstycken, men i de
bästa av dem ljuder nästan alltid en religiös underton, så i den vackra
Svanesång, som finnes införd i Poetisk kalender för 1815 och i vilken
han tydligen trodde sig för alltid taga ett avsked av sin ungdoms
diktning. Det är den döende svanens sång:
I fantasiens spegel
Jag fordom såg livet oändligt som vågen,
Och modig jag spände de snövita segel,
Där västan sprang och spelte i tågen.
Då lekte hågen
På främmande stränder,
De härliga länder,
Där solen sin brinnande fackla upptänder.
— — — — — — — — — — —
Jag minns de forna svanor.
Tillsammans vi lekte, och aningar ledde
Det glada förbundet på okända banor,
Där ärans mål sig i framtiden tedde.
Skilsmässa skedde.
De levande svenner
Jag mera ej känner.
De likna ej heller de bortgångna vänner.
Jag icke förskräckes,
Ty livet ej släckes,
Jag somnar i döden, men väckes, men väckes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
